Ännu en överraskning

Den hemliga middagsdestinationen igår var Sturehof. Jag och mannen satte på oss finkläderna – jag tog Chanelhalsbandet, som jag numera inte kan ha med små starka bebisnypor i närheten – och mannen hade smoking. Vi åt skaldjursplatå och drack rosa champagne (två glas och jag var helt tonårsfnittrig).

Det hela var jättemysigt, men efter knappt tre timmar utan lille C ville vi båda hem. Men mellan den ljuvliga varma chokladfondanten och taxiresan hem, plockade mannen fram två kuvert. På varje kuvert stod ett datum, ett i februari, ett i mars.
”Du får välja ett datum”, sa mannen ”och så får du öppna kuvertet dagen innan.”



Ooooh, spännande! Och så roligt att ha något att se fram emot när jag kämpar på i januaris oglamorösa snålblåst och snömodd…

Som en extra present sov lillkillen rekordlånga 9,5 timmar i sträck!

Flashback

Idag är det exakt ett år sedan jag och mannen sade I do till varandra i New York.
Dagen till ära ska mormor vara barnvakt och jag och mannen ska ut och äta middag på en för mig hemlig restaurang.

Enda smolket i bägaren är att jag inte kommer i mina favoritklänningar (det får bli en Madonna för HM med mycket stretch och figurförlåtande draperingar.) och att jag inte lyckats få grepp på det där med pumpningen. Det får bli ett glas vin.

Å andra sidan är ett glas allt som krävs nuförtiden…


Så såg vi ut för ett år sedan

Gravidgravitation?

Det här kan bli årets sista blogginlägg – men jag lovar att svara på lite gravidfrågor, så än är den här bloggen inte död. Och så länge jag inte kommer på ett smart namn på den nya, måste jag ju skriva någonstans. Typ här.

En rolig upptäckt så här i frosseritider var att jag nästan blivit av med alla gravidkilona.
Jag har med flit inte vägt mig förrän två månader efter förlossningen, men för en vecka sedan var det dags.

Jag har gått ned 20 av de 23 kilon jag gick upp! Hurra!

Nu har jag säkert gått upp några av dem, men jag måste säga att jag är rätt nöjd. Visserligen var jag inte pinnsmal innan och bär på några extra kilon som jag gärna barnvagnsruschar bort under våren. Men ändå.

Det enda problemet är att kroppen inte ser ut som den gjorde. Visst, jag förstår att (och varför) höfterna och bröstkorgen breddats – och att det kanske är permanent. Och att brösten är betydligt större – tyvärr långt ifrån permanent. Men att rumpan halkat betänkligt söderut och blivit mycket plattare kan jag inte komma på någon som helst rimlig förklaring till.


J Lo I ain't

Förlåååt!

Jag har inte hunnit blogga eller ens kommentera era roliga små inlägg. Nu ska jag försöka hinna med det, när lille C ligger och sussar sött ("Sov när babyn sover" - ha! När ska man hinna gå på toa, borsta tänderna, pussa på mannen och vara en normal människa då?)

Jag är nyfiken på vem som fött och hur det gått, så skriv gärna en kommentar!
Än har blivande babybloggen inget namn, men jag lovar att det kommer efter jul. Tack för namnförslag, förresten. Vi får se vad det blir...

Stor kram!

Hårfager

Jag älskade mitt hår som gravid! Innan jag blev på smällen tvättade jag det varannan dag. När det var nytvättat hade jag det utsläppt, sedan var jag tvungen att ha det uppsatt. Fram tills nu har jag har jag tvättat det var femte dag och det har varit tjockt och glansigt. Fantastiskt!

För ett par veckor sedan gick jag och klippte mig. Eller ja, den solglasögonbeprydde Hollywoodfrisören tillbringade en stor del av tiden med att reda ut tovor i håret. Sitter man bakåtlutad och ammar dagarna i ändå blir det tovor. Knullrufs utan det roliga, liksom.

Frisören var faktiskt nästan lika imponerad av min hårkvalitet som storleken på mina bröst. ”My God, they’re huge!” sa han och sträckte fram händerna. ”Sorry, de är reserverade för sonen”, svarade jag och slog undan hans labbar.

Nu har håret börjat lossna och bli fett. Fattas bara att brösten skrumpnar nästa vecka.

Dagens sanning

Det kan låta konstigt, men jag var inte alls förberedd på hur jobbigt det skulle bli EFTER förlossningen. Och hur fantastiskt att man kan göra något så mirakulöst som en människa. Att göra säg, en tidning, ja. Men ett litet liv. Wow.

Som kloka väninnan sa:
”Att få barn är hundra gånger värre än man kan tänka sig och tusen gånger mer underbart.”

Amen.

Blogga bör man...

Ojoj, jag har levt i en slags amningskoma och att blogga har kommit rätt långt ner på prioriteringslistan. När man knappt hinner äta och duscha, är det vissa saker som får vänta.

Och ja, visst kommer det en babyblogg, men än så länge kommer jag inte på några bättre namn än ”Mamma behöver en drink” och det skulle väl sluta med löpsedlar och socialens ingripande. Vissa har lite svårt för ironi. Mindre förargelseväckande förslag emottages tacksamt.

Än så länge är datorsladden min navelsträng till omvärlden. Mannen gör sitt bästa för att jag ska få behålla åtminstone illusionen av ett glamoröst liv genom att ta hem diverse glossiga tidskrifter. Istället för den årliga julshoppingtrippen till London får jag brittiska Vogues silverglittrande decembernummer och How to Spend It Christmas Unwrapped. Istället för att fönstershoppa på Bond Street, får jag glo på blanka annonser för Graff, Dior och Tiffany’s. Det är faktiskt inte så dumt. Och bra mycket snällare mot plånboken.

På tal om jul och sånt, här är min lilla ängel för en vecka sedan.

Stoppa tjuven!

BB Stockholm var fantastiskt på alla sätt och vis – miljön, personalen och servicenivån!

Det enda smolket i bägaren var att någon snodde vår champagne. Vi hade ju tagit med en flaska för att fira. Maken till fräckhet gjorde inte bara oss, utan även personalen riktigt ilskna.

Så ni som stal Bollinger ur föräldrakylen – fy skäms! Ni är urusla förebilder för ert nyfödda lilla barn. Hur än jag hade velat att de dyrbara dropparna skulle förvandlas till vinäger i strupen på er, förbjuder min religion mig att förbanna en Bolly.

Och jag tackar min lyckliga stjärna att vi lämnade den specialinköpta flaskan Jacques Selosse hemma. Hade den försvunnit hade jag gett mig på det misstänkta föräldraparet, skrikandes Yngwie Malmsteens numera klassiska fras:
”You’ve unleashed the fucking fury!”


För god för att förbannas

H&M presenterar…

Idag släpps Cavallikollektionen. Jag är, needless to say, inte där. Varken figur eller plånbok är redo för slinkigt siden med djuriska tryck. Och så har jag en leopardmönstrad Cavalliscarf redan, det får räcka. Istället lanseras något ännu mer exklusivt,nämligen:

H&M presenterar första Callekollektionen!

Sista kortet på Hedda och Calle i magen, kvällen innan värkarna satte igång.



Första mötet mellan Calle och Hedda


Calle, en dag gammal, har däckat på mamma

Ooops

Just nu har jag ingen tid att blogga, men ambitionen är att göra det varannan dag i alla fall. Och eftersom jag inte gravid längre, får jag skriva om de som är det. Som J Lo.

Visst är det underbart att bli gravidoutad av H&M-aktuelle Roberto Cavalli! Som om vi inte fattat att de fladdrande chiffonvåderna dolde en bebismage…

Märkligt…

Det blev väldigt surrealistiskt att vara hög på lustgas i förlossningsrummet och samtidigt lyssna på Nouvelle Vagues version av ”Too drunk to fuck”…

Och nu - förlossningsberättelsen

Jag är helt groggy och överlycklig och hormonsvallande och sömnsvulten.
Men fy fan, det här har nog varit den värsta veckan i mitt liv. Varför säger ingen sanningen? Står det i Mödraskapets stadgar att man inte får berätta hur den första tiden är? Som att tredagarsgråten inte bara kommer på den tredje dagen, den varar i tre dagar också? Som att man inte kan lägga ifrån sig ungen en sekund utan galltjut?
Antagligen för att det inte går att föreställa sig. Och för att man glömt om några veckor.

Hursomhelst, efter den glittrande bokreleasefesten förra torsdagen kom jag hem och skulle bara skriva klart en krönika. Det gjorde jag inte, utan gav upp kl 02.00.
Kl 03.30 vaknar jag av att värkarna kommer igång - ingen tvekan om att det var the real thing här inte. Vi ringer förlossningen, som glatt talar om att det kan hålla på sådär i 24-48 timmar till och att det därför inte är någon brådska.
Kl 09.00 vill jag inte vara hemma längre (och vattnet har gått i omgångar) och kl 10.00 anländer vi till BB Stockholm.
Eftersom (och här kan du blunda, Amalia) bebisen har bajsat i fostervattnet är de lite oroliga och fäster en skalpelektrod på huvudet, men hjärtljuden är bra.
Hela dagen förlöper genom att jag med hjälp av mannen och barnmorska försöker locka ut bebisen med alla möjliga gymnastiska övningar. Men nej. Mina värkar är för svaga och knodden gör inte ens ett försök att ta sig ut.
Jag kräks så fort jag når en värktopp, så dropp får sättas in rätt tidigt eftersom jag inte får behålla någonting. Inte ens de smarriga glassdrinkarna de rara undersköterskorna kommer in med.


Inte för mig...

Kl 23.00 tycker en ny, mer barmhärtig barnmorska att vi ska sätta epidural, vilket görs en halvtimme senare. Smärtan borta! Då får både jag och mannen slumra i ett par timmar.
Kl 02.00 kommer en läkare upp, undersöker mig, berättar att jag är öppen tio centimeter men konstaterar att knodden ligger i vidöppen pannbjudning, det vill säga med ansiktet rakt uppåt. Att det ska roteras och vikas in hakan och så har knodden inte uppmärksammat.
Läkaren rekommenderar snitt innan jag och barnet blir mer utmattade. Eftersom de satt epidural kan jag vara vaken under snittet. Och jag måste säga att det är en märklig känsla av att känna hur magen skärs upp och en bebis brottas och bänds ur mig. Förtjust springer de iväg och väger och mäter honom – 4790 g och 54 cm lång. Alla är förvånade över att det bor en sådan bjässe i mig – och att det finns så mycket fostervatten.

Efter tre dagar åker vi hem, livet har varit ett amningstöcken och givetvis fick vi åka in akut natten till lördagen och få konstaterat att jag fått livmodersinfektion. Jag äter nu tre sorters smärtlindrande och två sorters antibiotika och försöker få någon slags rätsida på tillvaron.
Men vi kämpar på, hela lilla familjen, och gör små framsteg varje dag.

Jag, till exempel, kämpar för att kunna dricka varmt Yogite strax.

Han är här nu!

Äntligen kom han ut på BF +6!
Kl 02.55 såg vår älskade son lysrören på Danderyds Kvinnoklinik -ja, det slutade med akutsnitt.
Och det var kanske tur - en stor kille på 4790 g och 54 cm bodde i min mage.
Vi mår bra alla tre, veckan som gått har varit himmel och helvete.

Jag håller på att knåpar på förlossningsberättelsen (första gången jag ens öppnar datorn) och väntar på min vadslagsningsvinst...

Väninnorna och knodden på Kung Carl

Knodden och jag har varit på party ikväll. Kicki Norman hade helt passande releasefest för sin nya bok Väninnorna och Kung Carl på just Hotell Kung Carl. Hela stället var fullt av snygga väninnor i snygga kläder och ett hav av rosa blommor.

En av väninnorna erbjöd mig att låta vattnet gå på hennes paljettklädda Miu Mius. Ja, Miranda förstörde ju Carries fjäderprydda Loboutains på det gravidglamorösa viset. En annan bjöd mig på ett glas bubbel i försök att locka fram knodden. Enligt henne var det så Britt Ekland hjälpte Marie Göranzon att sätta igång sina förlossningar.

Allt minglande gav en del rejäla sammandragningar, som försatte delar av sällskapet i ett tillstånd av alkoholeldad födelsefrenesi. Men givetvis lugnade allt ned sig så fort jag sjönk ner i soffan hemma med datorn i knät.

Och fast jag borde skriva en krönika nu på kvällskvisten fastnar jag i en gammal favoritsysselsättning som annars idkas när mannen är bortrest – jag skrämmer vettet ur mig själv genom att se skräckfilmstrailers på Apple Movie Trailers.

Jag hoppades kunna skrämma fram en liten bebis också, men allt kombinationen skräck och chokladglass gett hittills är hicka hos den lill*.

Contraction-klåpare

Jag fick tipset om Contraction master, den virtuella värkmätaren, i en kommentar här.
Briljant – i teorin.
”Press space bar when contraction starts”
Ok, det går igång en liten timer.
”Press space bar when contraction ends”
Jaha. Eh, nä.
Det funkar inte. Åtminstone inte på min dator.
Jag har försökt säkert tio gånger under de senaste veckorna.
Så jag sitter med sammandragingar och hamrar ilsket på tangenten, men inte sjutton stängs timern av för det.
Till slut trycker jag på enter-knappen i ren frustration och får börja om från början igen.

Dags att plocka fram stoppuret och det gamla hederliga Prada-blocket igen…


Analogt. Pålitligt.

You bet

Tjohoo, vadslagning!

Vi har en liten vadslagningslista här hemma: om jag inte minns fel är insatsen en sockerkaka. Varför? Ingen aning. Jag har lagt till era gissningar också. Sockerkakan kan vara virtuell, den är nog nyttigast så (mitt liv snurrar runt snabba kolhydrater just nu).



Uppdaterad 17/10:

15 Syster (sorry, det blev varken på min namnsdag eller din födelsedag)
18 Mannen (älskling, du hinner med din presentation imorgon förmiddag- som det ser ut nu)
19 Mansixxa, Gonza
20 Hedda (för att jag inte har något bättre för mig på lördag), Em, Eva, Alison
21 Moffa (mest för att han vill kunna följa finalen i Rugby-VM i London i lugn och ro), L-J, Karin L
22 U (för att hon ska hinna hem från Tokyo)
24 Blondie (så att vi hamnar där samtidigt)
25 Karin
26 Sofia (pluspoäng för vikt och längd också)

Och nu lite inside info som kanske får er att justera era datum:
Var hos barnmorskan idag och hon konstaterade att magen fortsätter att växa, att knodden är stooor, att huvudet är högt och rörligt och att alla våra värden är bra.

Barnmorskan gjorde en hinnsvepning (låter som något som förekommer i Six feet under, men innebär att man rent fysiskt känner på livmoderhalsen, - munnen och allt annat man kommer åt) och konstaterade att jag var öppen 2 cm. Hon pillade lite på knoddens huvud också, med resultat att den drog sig tillbaka, ännu högre upp.

Nu kommer den aldrig att vilja komma ut.

Ett barn var beställt, tack!

Mamma berättade att hennes faster, som väntade sitt första barn på trettiotalet, helt sonika hade åkt till sjukhuset på BF-dagen och satt sig i väntrummet.
Hade hon värkar eller ont? frågade personalen.
Nä, inte alls, svarade faster.
Vad gjorde hon då där? undrade de.
Ja, hon skulle ha barn idag. Det var ju det datumet de sagt.

Jag borde ha gjort samma sak igår.
Kan bebisen envisas så kan jag det också.

Bu för barnbutiker

I och med graviditeten har vi frekventerat en ny typ av butik: barnaffärer. Det är fascinerande att affärer med en sådan drömgrupp av konsumenter – aningslösa och köpstarka – kan misshandla sin position så. Vad gör de för fel? Här är några exempel.

Fruktansvärd inredning
Hallå, här ska det säljas jättegulliga saker som ska göra kidsen harmoniska och smarta.
Och det försöker ni göra under 1500 watts-lysrör och med smutsiga strukturtapeter i hangarliknande butiker? Mitt i innerstan?

Inkompetent personal
Jag erkänner. Jag skrev korkad först, men drabbades av samvetskval och ändrade det till något jag kan utvärdera något bättre. Jag kräver inte en pedagogisk examen. Inte heller att de ska kunna precis allt. Men att åtminstone fejka ett intresse för att ta reda på det vi vill veta, är det för mycket begärt?

Dålig service
Ok, det hör ihop med ovanstående, men förtjänar en egen rubrik.
Första besöket var på Bonti. Vi var där för att titta på – och förhoppningsvis köpa – en barnvagn för femsiffrigt belopp (med lite lulllull). Personalen hade fullt upp med att arrangera ett roligt litet nallebjörnsstilleben på en hylla och det dröjde tio minuter innan de kunde tänka sig att demonstrera en vagn. Och vi var de enda kunderna i butiken.
På Barnbutiken köpte vi en massa saker. Dessutom beställde vi det som de inte hade inne, bland annat en spjälsäng och vinterhjul till Buggan. Efter nästan tre veckor har mannen vägarna förbi och frågar om orderstatus på våra saker. Näe, det hade de ingen aaaaaning om. Inte heller gjorde de några försök att efterforska saken eller beställa nytt.
Behöver vi säga att vi inte kommer att köpa sängen där?
Vi kommer inte heller att köpa den på Babyplanet på Fleminggatan, som inte ens kunde svara på de enklaste frågor om sängen i fråga.

Noll relationsskapande
Det finns faktiskt alternativ, i form av näthandel både i Sverige och utanför gränserna. Då tycker jag att det är konstigt att man inte gör allt (eller ens något) för att försöka knyta till sig föräldrar, som kommer att spendera svindlande summor på barnpryttlar de närmaste tio åren. Minst.

Choklad istället för knodd

BF-1 idag (beräknad förlossning minus en dag). Tyckte att det är en utmärkt fin höstdag för lill*n att göra en snabb (och smärtfri - drömma kan man ju alltid) entré i världen, men det visar h*n inga tecken på att vilja. Inte minsta lilla tillstymmelse till värk.

Igår höll bebisen på att göra mig galen när den bökade runt och boxade på blåsa och revben medan vi låg och tittade på dvd i sängen. Jag var faktiskt gråtfärdig för att det var så smärtsamt, men inte på ett "oj, det kanske är på gång”- vis. Nä, snarare "stoppa det meningslösa våldet mot mamma, din lille ligist."

I väntan på att knodden ska hitta vägen till frihet dricker vi sammetsmörk varm Valrhonachoklad med mannens goda bröd till.

Filofaxfilur

Jaha, först slempropp, sedan... inget. Inte en förvärk under natten, inget annat som händer i magen förutom att bebisen gör förvirrade utbrytningsförsök lite norr om naveln.

Vi får se när knodden kommer ut. Den 15 skulle passa bra - då har jag en rad släktingar som är födda. Och den 16 är min systers födelsedag. Hon skulle bli mycket glad över ett mosterskap i present!

Mannen har fått mig att lova att inte föda idag, han har nämligen satt deg som inte ska bakas ut förrän ikväll. (Receptet, skapat av Alice Brax, finns här . Det är helt underbart! Mannen är nöjd eftersom det är det enda brödet hittills som klår Gateaus aprikosbröd i ”packningsgrad” av nötter och frukt.)

Och vid lite närmare bläddrande i kalendern kom han fram till att onsdag kväll passade utmärkt. Då skulle han hinna med en viktig presentation.



Jag frågade om vi kanske skulle vänta till i vår och han svarade att det vore optimalt, men om jag bara kunde knipa fram till jul så vore det bra.

I väntan på vaddå?

För några timmar sedan gick (kom? lossnade? försvann? ) slemproppen. Det innebär att lill*n kan komma när som helst. Från och med om några timmar till om en vecka. Oerhört nervöst.

Mannen berättade för moffa via msn om denna milstolpe.
Moffa var, precis som alla andra vanliga människor, inte insatt i exakt vad slemproppen är för något. Förutom att det låter rätt läskigt.
”Bloody show heter det på engelska”, försökte mannen för att ytterligare förklara fenomenet.
Nix, inte heller det ringde några klockor.
”Jag tycker att det ska kallas för startskottet”, sa moffa förnuftigt.

På östfronten intet nytt

Nää. Nada. Niente. Noll.

Tre dagar till beräknad födsel och knodden visar inga tecken på att vilja ut.

Söta blivande mormor skickade biokort, så att jag kan sysselsätta mig på dagtid.
Fast jag jobbar in i det sista.

Dels för att det är kul, dels för att jag behöver pengarna (med tanke på lattepriserna här i stan) och dels för att jag då har en ursäkt att inte rensa upp bland alla udda små plastbyttor i skafferiet som rasar ut varje gång man öppnar dörren.

Gravidglamorös

Eller stiltips från någon som lärt sig the expensive way

Alaïa* visste vad han gjorde
Svart trikå är aldrig fel. Så här på slutet har jag fyra svarta trikåklänningar som jag praktiskt taget bor i. Två mönstrade, två enfärgade. Två tajta, två lite lösare som kan piffas upp med stor brosch, halsband eller snyggt skärp. Jag kompletterar med mammastrumpbyxor eller stayups och det är lika bekvämt som mysplyschsetet hemma. Fast bra mycket snyggare.

Med tillräckligt dyra accessoarer är det ingen som ser dina svullna vrister
Det finns inget som fångar uppmärksamheten som en glittrande ring, en designerväska eller en snyggt – och strategiskt – draperad sidensjal. Ja, det skulle väl vara en gigantisk mage. Oavsett är det få som sneglar längre söderut än så.

En timme i högklackat är värt en dag i gympadojor
Jo, faktiskt. För att känna sig riktigt snygg finns det nästan inget som går upp emot ett par snygga skor. Så länge man kommer i dem, alltså. Och när man inte gör det längre är det dags för det näst bästa – ett par dyra stövlar.

Hellre överklädd än underklädd
Det är värt att överkompensera när man är gravid. Varför inte klä upp sig? Tids nog kommer man att sitta fastkedjad i en fåtölj och amma dygnet runt. En vit frottélapp över axeln kommer att vara höstens hetaste acccessoar för min del. Alltså passar jag på att använda mina dyra designerscarfar in i det sista.

Lite extra makeup gör mycket
Märkligt nog verkar många tycka att en gravid kvinnas normaltillstånd är omejkad, i mjukisbrallor och med fotriktiga skor. Hemma kanske, men knappast offentligt. Inte om man är hyfsat mån om sitt utseende i vanliga fall. Lite extra fokus på ögonen får dem att glittra och lite foundation och rouge kan fejka fram den där fantastiska lystern alla pratar om.

Looking good, Billy Ray! Feeling good, Louis!
Jäpp, Dan Akroyd och Eddie Murphy i ”Ombytta roller” hade rätt. Mår man bra så ser man bra ut – och vice versa. Jag har varit förskonad från foglossning och svullnader. Jag har kunnat gå rakryggad och ta mig upp från stolar och schäslonger med hyfsad schvung. Å andra sidan har jag gått upp nästan 20 kilo. Tur att det mesta satt sig på magen…

* För er som föddes på åttiotalet eller är lite modemässigt utmanade: Azzedine Alaïa

Så mycket kärlek…

Jaha, idag är jag i vecka 40. Så här i graviditetens slut (nä, inte bloggens, inte än på ett tag!), vill jag passa på att tacka för alla underbara, underfundiga, roliga och konstruktiva kommentarer!

Och tack alla som hört av sig per mail, sms och telefon med uppmuntrande ord och fikaförslag. Det är inte alltid jag orkar, men jag uppskattar det verkligen!

Tack för blommor, praliner och annat som gör gott för en gravid kvinnas själ. Och tack för champagneflaskorna som dagligen frestar mig. Snart så…

Tack för lån av babyprylar och –kläder, även om jag misstänker att knodden kommer att komma ut storlek 62 och alla söta bodies kommer att vara för små.

Tack till mannen, som bakar underbart bröd, masserar ömma fötter och hjälper mig att se ljust på tillvaron när allt är nattsvart och hormondarrigt. Om jag nu bara kunde få honom att fokusera lite mer på faderskapet och lite mindre på Facebook…

Och tack lilla knodden, för att du ville komma och bo i just min mage!


Nä, det är inte min mage, men den är också fin...


Kärlek och respekt!

Inte riktigt ett med naturen

Varannan timme eller så under natten gör jag ett oerhört ograciöst lappkast med amningskudden mellan benen och byter under mycket stånk och stön sida. Så även i natt, men den här gången med kommentarer från mannen, som också var vaken.

”När blåvalen vänder sig uppstår det ibland märkliga ljud”, hördes från hans sänghalva.
”Hörru Arne Weise, håll truten, annars åker du på en propp.”
Tystnad.
”Den dräktiga blåvalen är känd för att vara mycket aggressiv.”

Den stora gökungen

Igår morse var jag hos barnmorskan. Mannen var i Bryssel över dagen – numera blir det inga övernattningar... Barnmorskan kände på magen och uppskattade knodden till 4 kilo redan nu. ”Kan du inte komma ut nu?” frågade hon magen. ”Du ligger ju bara där och tjockar på dig.” Jag instämmer till fullo. Inte heller har den vett att sjunka ner heller, utan huvudet är fortfarande högt och rörligt. Suck.

Jag är en för bra värdinna, det är bara att inse. Jag får helt enkelt strypa tillgången av godsaker som kanelbullar, arraksbollar, plommonsaft och behagliga eftermiddagar i soffan. Kanske kommer den lille ockupanten ut om jag bara lever på kruskakli, kallt vatten och så raska promenader jag mäktar med?

Jag ska bara äta upp de ljuvliga belgiska våfflorna mannen kom hem med. Sedan ska du få se på svältkur, lille snyltare där.

Hur svårt kan det vara?

Alla skriver att Nicole Richie är så gravidsnygg. Ja, det finns ju en del skräckbilder på hennes pre-gravida stil som onekligen pekar i den riktningen.

Men det är inte svårt att klä sig snyggt när är i v 20, väger 32 kilo, har en stylist som väljer ens outfits och veckans it-bag på armen.



Den riktiga utmaningen är att vara stylish i v 39 och 40. När inga mammabyxor passar längre, när allt man gillar är söndertvättat, uttänjt och söndernött. När den enda klänningen man kommer i börjar se lite skabbig ut av att ha använts dag efter dag. När fötterna är så svullna att gympadojor är enda skoalternativet nu när det är för kallt för flipflops.

Fast det är klart, i Nicoles fall innebär väl en fullgången graviditet att hon äntligen uppnår normalvikt.

Jag borde få medalj redan nu

I söndags var vi på Ikea. Fatta hur duktig jag var som i vecka 39 tog mig igenom varuhuset med lätt trumpen man i sällskap och 50 000 nyavlönade människor i jakt på bokhyllor, julgranspynt (!) och kastruller.

För första gången var vi på barnavdelningen och slogs än en gång över brist på manual som lämpligen borde skickas ut till blivande föräldrar. Det läggs alldeles för mycket fokus på förlossning och alldeles för lite på vad som händer sedan och vad som behövs i inköp. Ska man ha täcke eller filt? Madrasskydd eller bädmadrass - eller kanske både och? Jag profylaxandade mig igenom det hela och kom ut i ett zenliknande transtillstånd, som bara bröts när jag upptäckte att de utlovade femkronorskorvarna var slut. Mannen tänkte snabbt till och köpte punchrullar istället.

Det enda som kan vara värre är att ha två trumpna familjemedlemmar i släptåg, varav den ena utrustad med rejäla stämband och noll sociala skills. Hur det går får ni nog läsa om i, säg, december.

Boa schmoa

Jag håller på med mitt sista frilansuppdrag och det går inte snabbt. Allt går för övrigt i snigelfart just nu. Och bara för att jag inte kliver upp kl 07.00 och sitter på ett kontor innebär inte att jag inte har att göra. Att vara höggravid är ett heltidsjobb i sig – en uppfattning som inte delas av alla i hushållet.

Jag börjar tro att mannen ser mig som en praktisk kombinerad husa/fastighetsskötare. Imorse när han ställde morgontéet på sängkanten sa han lite i förbifarten:
"Toppen om du kunde plocka iordning lite idag, kanske tvätta ett par maskiner. Och min översta byrålåda kärvar." Jaha, och?

Jag är ledsen, men jag har ingen som helst instinkt att boa. Mannen har en pedantinstinkt som är ett permanent inslag i hans personlighet. Inget fel på det. Tack vare honom är det rent och snyggt hemma. Det hade varit lämpligt om jag också hade blivit tokorganiserad och gripits av en stark lust att rensa garderober och byrålådor.

Däremot är jag stolt över att felbevisa all särartsfeminister och konservativa typer som anser att kvinnor har en naturlig instinkt att förbereda inför förlossningen. Min boa-gen är uppenbarligen trasig.

Eller är jag en av Darwins felande länkar?

Var hälsad sköna morgonstund…

På BB-packlistan står det bland annat ”sköna kläder åt mig, mannen och bebisen”.
Jag tänker packa ner min vita fluffiga Chanelmorgonrock åt mig själv.
Och så måste jag ut och handla morgonrock åt mannen också. En barnmorska berättade nämligen att det var ett morgonnöje bland personalen på BB Stockholm att dricka kaffe i korridoren och beundra de mer eller mindre nakna männen som rufsiga i håret stapplade ut från rummen i jakt på frukost…


Heltäckande och fin

Spellista för en spädis

Nu är det hög tid att packa BB-väskan och sätta ihop en bra playlist på podden.
Musik är otroligt viktigt för oss och vi är musikaliska allätare, något vi hoppas att knodden också ska bli. Men just till förlossningen är det några låtar som passar extra bra:

It’s the end of the world as we know it (and I feel fine) – REM

Push it – Salt n Pepa

Det löser sig – Timbuktu

Ring of fire – Johnny Cash

A little less conversation (a little more action) – Elvis

Hey boy, hey girl – Chemical Brothers

I’m coming out – Diana Ross

Upside down – Jack Johnson

Någon nämnde The final countdown med Europe som lämplig låt att slutligen klämma ut ungen till, men jag hatar den så innerligt att jag aldrig skulle besudla min babys öron med den.

Mannen har fått på sitt ansvar att sätta ihop listan – som givetvis ska inkludera ovanstående låtar. Han såg lite orolig ut och sa att han var rädd att jag skulle bli arg på honom om han la till fel låtar.

Jag sa att hur underbar han än må vara är det mycket stor sannolikhet att jag kommer att bli arg på honom under förlossningen ändå.



Elivs - mannen med föredömlig bäckenföring

My name is Bebis. Jättebebis.

Knodden knölar runt konstant och småsparkar i magen, vilket gör det lite svårt att koncentrera sig. Kan den ha ADHD redan nu? Myror i brallan? Eller har ungen bara ärvt sin fars rastlöshet?

Igår höll den på i 12 timmar i sträck, inklusive under hela vattengympapasset. De andra muminmammorna hade roligt åt att jag flöt som en flodhäst under avslappningen, medan magen guppade i sin egen takt.

Hos barnmorskan förra veckan såg bra mina värden ut och magmåttet har stretat över maxkurvan. Hon trodde att det var en rätt rejäl bebis därinne – upp emot fyra kilo vid födsel gissade hon.

Väl utanför sa mannen stolt: ”Fyra kilo, den blir en stor bebis det. Det är fyra paket mjölk. Tänk att bära runt på fyra mjölkpaket hela tiden.”
Lite matt påpekade jag att jag burit omkring på betydligt fler mjölkpaket än så de senaste månaderna. Jag bär på så många mjölkpaket att jag skulle kunna förse en hel mellanstadieklass med mejeriprodukter i en vecka.

Inte för allt smör i Småland…

Häromdagen var jag på lunch hos en vän, som bor ett litet stenkast från matbutiken Cajsa Warg på Söder.

Jodå, där hittade jag det smaskiga franska smöret jag suktat efter. Jag håller på att reta ihjäl mig på det svenska smörmonopolet och har letat alternativ. Här fanns det, trots att jag hellre skulle köpa mer närproducerade mejerivaror.

Trots den avskräckande prislappen, skulle jag precis lägga smöret i shoppingvagnen, när jag upptäckte det för tillfälligt förhatliga ordet – opastöriserat.

Gaaaah, jag är så trött på att hela tiden tänka på babyns bästa. Själviskt, jag vet, men jag vill kunna äta det som faller mig in.

Här är lite livsmedel som jag också längtar efter att frossa i:
Pata Negra i lövtunna skivor
Brie de Meaux, rinnande i rumstemperatur
Malpeq-ostron, minst ett dussin
Råbiff på innanlår
Sashimi från Roppongi


Små söta smaskiga svartfotingar

Grattis Salma – och alla andra!

Jösses, nu är det många bebisar som har bråttom ut!

Snygga Salma Hayek fick barn i torsdags, en liten Valentina Paloma Pinault. Jag hoppas att Salma inte sällar sig till den sjuka skara Hollywoodskådisar och modeller som är i baddräktsform innan vi andra hinner säga ”trosgördel”.



Som Eva. Och Heidi.
”Jag har fullt upp” säger Heidi och Eva spär på med att hon har så bra ämnesomsättning.

Ja, det är ju det som är hemligheten till störtslimmandet – not!

Resten av oss får skylla på lättja och en högst medioker metabolism.

Blir knodden som sin far behövs den verkligen!

Eftersom jag varit på fruktansvärt humör (halsbränna, ryggont, sömnbrist och självömkan tenderar att göra en allt annat än glad), måste jag pigga upp mig själv med lite söta babyprylar.

Moffa, den här Elsa Perettidesignade lilla babyborsten i silver står överst på min önskelista.


Tyvärr finns det ingen Tiffany & Co på Bermuda (märkligt!), men du kanske hinner förbi butiken på Old Bond Street (eller Sloane Street) när du kommer hem igen?

Ring innan, så kan vi snacka gravyr av initialer. Jag har lite idéer…

Bullpappa

Det är inte lätt att vara blivande pappa. Även om jag måste säga att jag har varit en exemplarisk gravid hustru finns det tillfällen då jag inte varit världens lättaste att leva med. Mannen har verkligen ställt upp, även om det inneburit mindre tid på Facebook på kvällarna…

I söndags bakade han, för att jag hade kolhydratcarvings. Ugnsvarma kardemummabullar, mums!

Sent igår kväll gick han självmant upp och masserade mina fötter när de var svullna och trötta.

Och idag när jag plötsligt bara var tvungen att gråta för att jag var så trött på att vara gravid. Först stod han lite handfallen, men kramade sedan om mig och klappade på den guppande magen.

Jag vet inte om jag vågar nämna humöret kan bli ännu värre efter barnet är fött. Jag tänkte gradvis öka gnällandet, för att liksom vänja honom.

Och helt ärligt är det rätt skönt att få vara en bitch ibland.

Nybörjarpäron

I lördags var jag och mannen och förevigade magen hos fotografväninnan. Det blir nog några jättefina, svartvita bilder! Tyvärr dröjer det minst ett par veckor innan vi får dem eftersom fotografen drar till New York i veckan. Jag är bara glad att vi hann få ihop en plåtning innan lillknodden tittar ut.

När jag stod och tittade på skärmen fattade jag liksom inte att det var MIN mage! Det ser ut som om någon photoshoppat på en stor medicinboll på mig.

Hursomhelst, efteråt firade vid med champagne (fotograf och man) och apelsinjuice (guess who) på Pontus! samt en liten shoppingtur till H&M, där vi införskaffade lite stl 50-kläder och hjälmmössor. Vi är sådana amatörföräldrar att vi var tvungna att ringa min syster för att fråga vad i hela friden ungen behöver den första tiden. Ja, bodies upptill - men nedtill då?

Jag säger som väninnan sa om sin lille J innan han föddes: stackars lille knodd som kommer hem till ett par gröngölingar som oss.

Sammandragningar med stil

Jag har inte hunnit skriva eftersom det varit så stressigt på jobbet. Och det var nog just stressen som utlöste sammandragningarna igår kväll. Jag hade så många och starka att både jag och mannen blev lite stissiga. Här ville man bara sitta i lugn och ro och se CSI Miami när det plötsligt kändes som om någon virat en gasbinda 14 varv runt magen och dragit åt rejält.

Jag tror att min lata livmoder äntligen fått ändan ur vagnen och börjat hårdträna, men det var lite läskigt att veta om det var förvärkar eller förtidigt värkarbete. Mellan sammandragningarna satt jag och googlade. Eftersom jag inte kände något alls nedåt bäckenet och eftersom det är en månad till beräknad förlossning, tydde allt på att det var förvärkar.

Men för säkerhets skull tyckte jag att det var bäst att tajma förvärkarna. Jag satt och andades igenom dem, med mobilens tidtagarur påslaget.
”Ta tid på mig!” pressade jag fram mellan profylaxandetagen.
Mannen rörde sig inte.
”Skriv nedförvärkarna, när de kommer och hur långa de är!”
Mannen såg frågande ut. Har han inte hängt med alls?
”Nu! Hämta papper och penna!”

Mannen reste sig upp och kom tillbaka med första bästa block och skrev ned klockslag. Jag blev så full i skratt när jag såg blocket att jag började skratta mitt i en sammandragning.



Ska det skrivas ned, så ska det uppenbarligen göras med still.

Det går ju att spotta, men...

Eftersom jag även skriver om mat och dryck blir jag ofta inbjuden till en massa trevliga vin- och spritprovningar. Jag är alltid nyfiken på vilken smak julens snaps kommer att få, hur årets beaujolaisskörd blev och vilka drinkar vi kommer att njuta av till sommaren. Men just nu är det inte så kul att gå på dessa tillställningar, även om jag spottar eller tar med mig mannen som min personliga provare.

Igår ringde hurtig PR-människa och bjöd in mig på cognacsprovning.
PR-personer måste enligt lag vara utrustade med obotligt gott humör och en förmåga att alltid se det positiva i varje situation. De är så energiska och lösningsfokuserade att det är ett under att de inte alla rekryterats av diverse internationella institutioner för att få slut på krig, världssvält och vinterkräksjuka. Eller så har de fullt upp med att jobba för andra sidan.

”Det låter jättetrevligt, men jag är höggravid och skulle nog inte få så mycket utbyte av provningen”, svarade jag.
PR-tjejen tänkte till fort och kontrade:
”Det serveras jättegod lunch till.”

Hade hon frestat med dessertbuffé också hade jag sagt ja med en gång.


Choklad är gott, även utan cognac

Drömförlossning

Fick följande mail av väninnan igår:
”Hej! Ville bara säga att jag drömde i natt att er bebis föddes kl 03:46 den 7 oktober. Den hade stora fötter och var lik din man. Skulle det nu råka bli så har vi det här mailet som bevis för att jag är synsk:)”

Och då tyckte uppenbarligen mitt undermedvetna att det var dags att jag hade en egen dröm om förlossningen – ja, nästan den första om graviditeten överhuvudtaget. Min enda andra dröm jag kommer ihåg var för flera månaders sedan och då födde jag en kattunge. För när alla andra gravida drömmer mardrömmar om skräckförlossningar, drömmer jag att det är rea på Chanel.
Tja, vad ska man säga?


En klassisk Chaneltweed för en tusenlapp?
Jag måste drömma!

Inatt drömde jag att jag fick tvillingar - en kille och en tjej. Jag var mycket nöjd över att få två, även om jag var lite överraskad över att de kom fem veckor för tidigt. Mamma var med, men inte mannen, som ju är i London, även i verkligheten. Visserligen saknade jag honom, men kom så där drömlogiskt på att hans frånvaro innebar att jag då kunde döpa bebisarna själv.

Nä, jag tänker inte tala om vad de fick heta.

Magtricket

Att ha gravidmage är lite som att ha med sig en hundvalp överallt. Alla vill klappa, kommentera och fråga. Man syns och alla lägger märke till en. Däremot är den, till skillnad från hundvalp, en rätt värdelös raggningsaccessoar.

Nä, jag letar inte efter en ny man, jag är mycket nöjd med min egen, men en uppskattande blick då och då skulle inte skada. Sällan känner man sig så… så osynlig som när man är gravid. Så asexuell. Inte så att jag förvandlats från Horan till Madonnan direkt, men nästan. Möter jag en mans blick, glider den nästan ofelbart ner över magen och viker sedan bort. För en gångs skulle jag bli glad om den stannade i brösthöjd.

Män borde helt enkelt uppmuntras att barmhärtighetsflirta lite med gravida. I Frankrike och Italien flirtar männen med allt, inklusive kvinnor på smällen, och det en underbar känsla att få känna sig så uppskattad även i det välsignade tillståndet.

Här är de enda som flirtar med mig är spärrvakterna (de ser ju bara huvud och axlar – och kanske lite dekolletage) och servitörer, som flirtar med allt om det innebär dricks. Och baristorna på Sosta på Jakobsbergsgatan, men det beror på en kombination av de två ovanstående (hög disk och dricks). Samt att de är italienare.


Raggningshjälp

Mera magmode

Min initiala shoppinghets fyllde i början av sommaren garderoben, men i samma takt som magen växt har temperaturen sjunkit. Nu är det inte många plagg jag både kommer i och slipper frysa i. Jag lovad mig själv att inte köpa fler mammakläder med bara sex veckor till nedsläpp, men så kom jag på att jag lovade mig själv att klä mig snyggt alla nio månaderna också.
Så det blev en snabb sväng på stan igår. Bilder kommer nästa vecka. I väntan på det kommer några exempel på vad jag haft på mig de senaste veckorna.

070814 v 32

Top: Lindex Mom
Halsband: Chanel
Byxor: H&M Mama
Skor: Nilsons


070815 v 32

Top: Nina Ricci
Kjol: H&M
Skor: Marc Jacobs


070817 v 32

Kofta: Dagmar
Top: H&M + Bella Band
Kjol: American Apparel
Skor: Marc by Marc Jacobs


070829 v 34

Kofta: Dagmar (babykamelhår!)
Klänning: Rodebjer
Strumpbyxor: H&M Mama
Skor: Nilsons

Min nya sängkamrat

Jag har fått en ny sängkamrat. Den är limegrön och böjd. Innan ni börjar tänka snuskiga tankar vill jag tillägga att det är en stor amningskudde som innan barnets ankomst kan användas av gravida för att avlasta diverse kroppsdelar.

Tack vare Form Fix (och snälla syster som lånade ut den) sover jag otroligt mycket bättre och mannen likaså. Han är mycket nöjd med att få dryga 3/4 av sängen, medan jag glatt famnar om min frottéklädda kompis på en liten tanig sängsnutt.



Enda problemet är att jag ligger så stilla på sidan att jag vaknar med otrolig öronvärk. Hela ytterörat är rött och gör ont och om det inte slutar är jag rädd för att jag kommer att ha blomkålsöron à la brottare innan babyn är ute.

Men ändå…

Allt gnäll om stor mage, trötta fötter (med vidhängande blivande mamma) och åderbråck är ändå värt det när man känner lilla livet knöla runt därinne.

Häromnatten vaknade jag av att jag låg på sidan med ena handen under magen. Och i handen vilade en liten fot. (Ja, i ärlighetens namn kan det ha varit en hand, en armbåge, ett knä eller annan kroppsdel, men fot låter finare.)

Då insåg jag vad som väntar. Och hur otroligt mycket jag längtar efter att möte lill*n därinne, öga mot öga.

Ursäkta, jag tror den där är min

Häromdagen stötte jag på en branschkollega och hennes bedårande lilla bump. När skulle hon ha, tro? Den sjätte … oktober – inte december eller kanske januari, som jag trodde. Nädå, en vecka före mig och med en minimage det knappt fick plats en babychichuahua i.
”Jag började ha mammakläder för en vecka sedan”, kvittrade hon glatt och svassade iväg i slitsad pennkjol och stilettklackar. Kvar stod jag i ett bomullstält, svullna vrister och med minnet av mina första mammabyxor, inköpta i vecka 16.

Och imorse skulle jag ta på mig ovan nämnda mammabyxor fick jag givetvis dem inte över magen. De var mina lite finare byxor och eftersom jag inte vill köpa nya nu. Och inte trodde jag väl då att magen skulle växa ur allt trikåtyg och stretch? Nä, jag trodde - ok, då, hoppades - att min mage skulle vara betydligt mer lik hennes än min egen muminbuk.

Men varför görs inte mammabyxor som kan växa med magen? Visst att jag gått upp några kilon även kring lår och höfter, men jag är fortfarande samma storlek som ogravid. Men nu med mage.

Jag får väl sjava runt i jeans tills knodden kommer ut. Kollegan kommer säkert att nysa ut en liten unge och vara tillbaka i stuprören innan löven faller.

Bitter, moi?

Insomnia

Kommer ni ihåg Stephen Kings bok om mannen som sov mindre och mindre för varje natt som gick och långsamt höll på att bli galen?
Tja, ungefär sådär känner jag det.

Klockan 23.30 igår vaknade mannen av att jag stod upp i sängen och bankade med sopkvasten i taket, fly förbannad. Vad hade hänt?

Jo, det hela började i fredags. Jag skulle på helgkonferens på Stenungsbadens Yacht Club (jo, jag tackar) och såg fram emot en skön helg med intressanta föredrag, varma bad i badkar, sovmornar och smarriga hotellfrukostar.

Verkligenheten var dock en helt annan. Hotellrummet var lika litet som en fängelsecell (sans snygg cellkamrat som Scofield)och obetydligt mer ombonat.


Badrummet innehöll dusch, toalett, handfat och väggfast duschcrèmehållare. Och det var lyhört. Alla steg i korridoren hörde jag, alla spritstinna kommentarer – både utanför fönstret och utanför dörren. Hela natten. Dessutom fanns det inte varmvatten, däremot ett överflöd av kärlekskranka och högljudda personer i varierande grad av påklädnad. På det hela taget var det en stationär Finlandsfärja – utan taxfreebutik.

Under hot om att omedelbart lämna skutan, förlåt, stället, fick jag ett nytt, betydligt större rum – fortfarande utan badkar – men skadan var redan skedd. Jag gjorde vad vilken höggravid kvinna som helst skulle gjort – jag ringde mamma. Som tur är var hon i Göteborg, hade inga helgplaner och tog gärna emot dottern för lite ompyssling.

Väl hemma i Stockholm igår kväll var jag utmattad. Även om jag sovit nio timmar hos mamma, hade jag ändå inte återhämtat mig. Jag låg i sängen och försökte sova när den nyinflyttade grannen ovanför satte igång och spelade hårdrock på högsta volym. Man spelar inte hårdrock i sitt sovrum om man är över 20 år. Inte halv tolv en söndagkväll i alla fall. Så jag hämtade kvasten, klättrade mödosamt upp i sängen och försökte banka kraftfullt i taket. Det gick sådär.

Mannen satte sig upp, tittade på mig och sa åt mig att ta det lugnt. Ta det lugnt? Förstod han vilken kraftanstränging som krävdes för att rulla ur sängen, hämta kvasten och dunka i taket?

Och det krävdes några djupa profylaxandetag för att inte sopa till honom.

Höstens trendform...

Fysiskt mår jag bra, förutom den där stora bulan mitt fram som är i vägen överallt - i sängen, i klädväg, i hissar, på t-banan och på jobbet.
Den är rund för det mesta, men ibland lägger sig skrutten på tvären och magen ser helt fyrkantig ut.
Den matchar höstens nya boxform på kläder...

Sublimerat supande

Jag har shoppat så mycket att jag maxat två kreditkort och sålt av så många aktier att jag antagligen orsakat Stockholmsbörsens nedgång på egen hand. Har jag gått från njutningsfull, men likväl måttfull, shoppare till ett fullt utvecklat fall av shopoholic utom all kontroll på några futtiga månader? Och i så fall - varför?

Väninnans teori är att jag nu när jag inte får ta en AW-drink är min idé av happy hour en liten shoppingtur efter jobbet. När jag shoppar är det i själva verket mitt undermedvetna som tar sig en liten champagne cocktail.



Det låter ju fullt logiskt. Och sunt.

Ähum.

Magen Inc

Imorse pinnade vi iväg till mödravården igen. Ja, mannen älgade, jag pinnade. ”Du ser så rolig ut”, sa han kärleksfullt. ”Du ser ut som en liten boll med små smala ben. Som en huvudfoting, men med mage istället.”

Ja, det är nog dagens sanning. Jag ser ut som Mike Wazowski, fast med två ögon. Och något mindre grön. Och maken är inte riktigt lika pälsbeklädd som Sulley.



Magen stretar mot maxpunkten på tillväxtkurvan. Efter lite klämmande på magen trodde barnmorskan inte att det är en jättebebis, snarare är det mycket vatten som skvalpar runt därinne.
”I mean, what's the bloody point”, tänkte jag, precis som Basil Fawlty, ”att vara så här stor om det bara är vatten?”.
Tills väninnan förnuftigt påpekade att mycket fostervatten är att föredra framför en jättebebis när det är dags att föda.

En mycket bra poäng.

Modehösten 2007 ser mörk ut. Beach 2008 också, för den delen.

Som om det inte vore traumatiskt nog att växa ur hela sin garderob på några månader, nu börjar det gå upp för mig att man inte direkt skuttar i sina skinny jeans en vecka efter man fött barn.
Väninnan bidrog med en berättelse ur verkliga livet 6 veckor efter
förlossning:

Promenad på Katarinabangata, med nyblivna mamman iförd jeans
och svart tröja med röd barnvagn framför passerar tre fyllon på en parkbänk som samtalar med varandra.

Fyllo 1 (man): ”Guuud stackars flicka hon har precis fått en nyfödd bebis och nu ska ha hon ha en till!!!!”

Fyllo 2 (man): ”Äh, hon är bara fet.”

Fyllo 3 (kvinna): ”Men korkskallar. Tror ni magen drar i hop sig på en gång?! Va?!”

Några sekunders eftertänksamhet.

Fyllo 2 (man): ”Äh, hon är bara fet.”

Gudrun och jag

Igår var del två av profylaxkursen.
Massagetekniker för mannen att använda på mig – bra.
Le grand final av Gudruns Schymans förlossningsfilm – mindre bra.
Hon är jättecool och har ingen annan smärtlindring än andningen. Men det är inte vackert, det kan jag inte säga. Att ungar var en så frapperade nyans av blått när de kom ut hade jag ingen aning om.

Följande frågor snurrade runt i huvudet resten av kvällen:
Vad sjutton har jag gett mig in på?
Är det för sent att ångra sig?
Varför ska ett stort runt objekt ut genom ett alldeles för litet utrymme?
Är inte formen på det mänskliga huvudet felkonstruerat?
Varför finns det inte bara en liten lucka på magen som öppnas när tiden är inne?

”Ska ni föda naturligt?” frågade en av New York-vännerna på blixtvisit i Sverige.
”Ja, vi får väl se”, svarade jag. ”Fast jag är inte emot smärtlindring på något sätt. Jag kommer nog att vråla efter en epidural till slut.”
Vännen såg lite konfunderad ut.
”Med naturligt menar jag, ja, den naturliga vägen. I New York gör alla kejsarsnitt.”



Coneheads - jag önskar att vi vore släkt

PS Välkommen till världen lilla E, som föddes igår.

Fotknölar? Sooo last season

Jag har inte sett mina fotknölar på ett par veckor. De enda skorna jag bekvämt kan ha på mig är mina superurringade och annars för stora Marc Jacobs-ballerinor. Till och med sneakers stramar åt.

Ändå försöker jag med högläge, mycket vatten och raska (nåja) promenader. Till ingen nytta.

I Frankrike svullnade fötterna efter en vecka, höll i sig i två dagar (lagom till att vi skulle på stjärnkrog och fötterna såg ut som kassler i de annars sätt sexiga sandaletterna...) och försvann. Förmodligen för att jag intog horisontalläge betydligt fler timmar än jag gör nu, med heltidsjobb och fulltecknad fritid.

När jag fikade med bedårande väninnan igår, beklagade jag mig över att allt söder om knäna (ja, axlarna, om vi ska vara ärliga) svullnat på ett oroväckande sätt. Väninnan kikade ner på mina stackars fossingar och utbrast:
”Ooooooh! De ser ut som babyelefantfötter!”

Det sägs att det inte finns någon ursäkt att bära Crocs, men jag är så häääär nära att köpa ett par. Bara så att ni vet.


Snart har jag inget val...


PS Välkommen till världen lille L, som föddes i natt!

Modemässig mage

Den här veckan springer Stockholms fashionistas benen av sig i sina högklackade Marc Jacobs och Chloés för att hinna med alla visningar. Jag gjorde ett tappert försök idag att både hänga med i tempo och modegrad, något som är lite svårt på grund av junior. Svart Rodebjerklänning, orange Hermèsskärp och svarta dansskor var snyggt och rätt representativt – fast alla andra var 198 centimeter i sina klackar och pinnsmala.

Efter visningarna smet jag förbi Natalie Schuterman och nöp åt mig en Nina Ricci-top som var nedsatt med mer än 3 500 kronor. För att trösta mig lite.

Eftersom jag kom hem, slet av mig kläderna och slängde mig i soffan med de svullna fötterna i högläge hann jag inte föreviga min outfit. Istället bjuder jag på några andra. Och jag ber om ursäkt för dålig skärpa och stökig bakgrund.

Skönheten och odjuret presenterar ett urval ur S/S 07:

070603

Klänning: H&M Mama
Väska: Paloma Picasso
Skor: Miu Miu

070604

Top: Topshop Maternity
Byxor: H&M Mama
Skor: Prada

070621

Kofta: Zara
Top: H&M
Sjal: American Apparel
Kjol: American Apparel
Väska: Coach (med Prada väskparfym)
Skor: Gamla flamencoskor

070731

Kofta: Dagmar
Klänning: Rodebjer
Väska: Prada
Skor: Miu Miu

070803

Top: Twist & Tango
Jeans: Lindex Mom
Skor: Nike

Ap-gott

Jo, apropå Agent Provocateur – deras nya massageoljor är också underbara! Jag blandar lite ylang-ylang-olja i min vanliga magolja på kvällen för lite extra väldoft. Om den är oemotståndligt sensuell vet jag inte, men JAG känner mig mysig i den.

Tuberosen är så underbar att den sparar jag till särskilda tillfällen och matchar med en tung, tropisk, vitblommig doft, som Fracas eller Carnal Flower.



Menage à trois är aldrig fel...

Och så innehåller det mycket b-vitamin

Igår var jag och mannen på inflyttningsfest. Temat var raggare och det var helt rätt med tanke på att våra vänners nya våning ligger på Sveavägen, där det igår var årlig raggarträff. Hela gatan var proppfylld med trimmade vrålåk, män i skinnvästar, ölpimplare på pickupflak och musik på högsta volym.

Men hur klär sig en raggarbrud? Och hur klär sig en gravid raggarbrud? Femtiotalsspätta? Inte så enkelt med markerad midja när man är i vecka 31. Nä, det fick bli blöjraggare med humor istället.

Jag letade Drottninggatan och Västerlånggatan upp och ner i jakt på en t-shirt med den klassiska och utskällda texten ”Öl byggde denna vackra kropp”. Alla som klagar på att medelålders, stormagade herrar skvalpar omkring i sådana ser uppenbarligen i syne. Tröjorna finns inte att få tag på.

Nåja, det bidde uppvikta jeans, vita pumps, fusktribaltatuering, liten scarf, hästsvans, sotade ögon och tisha med ett nästan lika roligt och nästan obegripligt budskap:



Roligast var när vi under kvällens poängpromenad gjorde en vätskekontroll på Hard Rock Café och en grupp raggare från Hedemora, som gillade storstaden, haket och finölet ,förtjust flockades kring min tröja.
”Vad står det? Ja, fan, det stämmer det!”
”Tänk om jag hade haft en sådan för 18, nej 17 år sedan…” (Oklart vad som hade hänt då, mannen i fråga tappade tråden och balanssinnet ungefär samtidigt och han avslutade aldrig meningen.)
Och den enda kvinnan i sällskapet frågade lite försynt:
”Men det gäller väl inte nu när du är gravid?”
”Jo, i synnerhet”, svarade jag artigt och sippade på min cola utan rom.

Räddaren i nöden

En räddning i värmen är Wayne's Coffees islatte, som finns att få koffeinfri och med kanelsirap. Mums! Och fy skäms på de kaffekedjor som inte erbjuder decaf. Ett par koppar kaffe om dagen är knappast skadligt - fast för att hålla vilda babyn i magen lugn är koffeinfritt klyftigt.

Men allra, allra bäst är dock Coffe Bean & Tea Leafs Black Forest Ice Blended med grädde och krossade chokladdoppade espressobönor i... Aaaaahhhh

Förlossning grundkurs, 20 p

Går alla på så kallade föräldrakurser?
Mannen började se lite svettig ut när han insåg att vi kommer att ha kurser av födelserelaterade slag från och med nu fram till förlossningen.
Vi kommer att bli fullblodsproffs på det här med födelse, eller åtminstone skramla ihop nog med kunskap motsvarande en termins heltidsstudier.

Först ska vi lära oss andas. Igår var det tre timmars kurs i en svettig och syrefattig lokal vid Norra Bantorget. Läraren var jätterar och engagerande. Mannen tyckte att det hela var bra, men segt. Jag var glad över att verkligen få honom delaktig. Jag har utsett honom till min coach med ansvar för andning, underhållning och förfriskningar.
Mannen sken upp som en sol när läraren uppmanade alla partners att nypa mammorna riktigt hårt för att simulera en värk. Med en sadistisk glimt i ögat nöp han tag i min axel och fick en stackars nerv i kläm. När jag tjöt till sa han:
”Du måste räkna med att det gör ont. Värkarna under förlossningen kommer att vara mycket värre.”
”Men då får jag bita dig”, kontrade jag.

Jag - kontrollfreak och grubblare - har en tendens att överintellektualisera allt, så jag måste lära mig att lämna hjärna och kontroll till mannen. (Inte för att han har brist på det annars, förstås.) Mitt jobb är att fysiskt föda fram vår bebis.
Fast om jag inte kan koppla av och fokusera på andningen när någon sparkar mig i revbenen (bebisen, inte mannen) och godstågen gnisslar i bakgrunden – hur i hela fridens namn ska jag kunna göra det när jag har värkar?!

Nästa vecka kommer del två av kursen.
Några veckor senare ska vi lära oss om ”normal förlossning”, smärta och komplicerad förlossning samt livet med babyn under tre kvällar.
Sedan ska vi på visning av förlossningsavdelningen. På dagtid.

Om jag lockar med lustgas finns det i alla fall en liten chans att jag får med mannen.

Underfin

Jag har funderat lite över du anonyma norskas kommentarer. Hur ska man vara fin under när man är gravid? Och när man ammar?

Svaret är ju alltid annars att pigga upp sig med något litet från La Perla, Spoylt eller Agent Provocateur. Men nä, jag kommer inte att köpa en Agent Provocateur amnings-BH för 1500 spänn sedan stylistkollegan berättar att allt man bär som ammande snart blir urtvättat och stinker av sur mjölk.

För några veckor sedan upptäckte jag att det blir mer och mer obekvämt med byglar i behån. Lite sorgligt för någon vars första behå var en Wonderbra och som tycker att pushup är lika nödvändigt som solskydd.

Jag knatade iväg till Lindex, som faktiskt har förvånansvärt bra priser och service. Fast utbudet är lite klent. Eller så är det bara svårt att plötsligt vara en 85 D, när man levt som 75 B. Jag kom hem med några reafynd, ett par praktiska, någon riktigt läcker – lila, genomskinlig och med matchande trosor. HM hade också några acceptabla amningsbehår. Priset var toppen, passformen sådär och utseendet snyggt, men inte spännande: svart, spetsprydd bomull.

Det är sååå skönt med en bygellös behå, som inte kläms mellan bröst och mage när man sitter ner. Men det saknas lite lyft. Och varför finns det inte snygga hudfärgade amningsbehåar?! Vitt, svart och endast i undamtagsfall rosa är det jag lokaliserat.

Dessutom händer det saker söder om midjan och balansen – för att uttrycka det diskret – är betydligt mer lättrubbad än tidigare. Nätta nylonsaker, hur exklusiva de än må vara, varken känns eller ser så kul ut. Bomullsboyshorts är det absolut bästa. För den som ändå prompt vill bära Agent Provocateur rekommenderar jag deras klassiska bomullsbrief.


Jodå, min rumpa ser ut sådär. Eller såg. Eller nåt.

Välkommen, lille OP Andersson

Man ska sjunga mycket för barnet, har vi fått höra.
Sagt och gjort - mannen och jag bestämde oss för att stämma upp i sång. Men så kom vi på att vår repertoar är ähum, mycket studentikos. Vi kan nämligen bara snapsvisor.
Äsch, huvudsaken är väl att barnet hör våra röster och en glad melodi, tänkte vi och klämde i med klassiker som ”Det satt en mås”, ”I Norrland växer”, ”Fredmans epistel nr 21”.

Så kom jag att tänka på när mina föräldrar för sådär trettio år sedan fick ett bekymrat samtal från personalen på det dagis där min syster gick. De hade påträffat syster, sittandes på golvet, sjungandes ”Ta dig en vodka, tavarisch, en liten vodka”, komplett med handrörelser och allt. Huuur hade hon lärt sig det, undrade personalen.

Föräldrarna skruvade lite på sig och mumlade något om en kräftskiva i Norrland och ett tvåårigt musikaliskt underbarn.

Alla goda ting är tre

Gråtmolnen är som bortblåsta. Precis som det svenska sommarlågtrycket kommer de säkert tillbaka, men just nu råder det strålande sol och högtryck på hormonfronten.

Igår hittade vi det troligtvis sista exemplaret i stan av Barnvagnen Vi Vill Ha.
Idag fick vi plats på BB Stockholm.
Imorgon ska jag träffa en massa andra kvinnor med vackra, stora magar och utbyta roliga historier om våra krämpor, partners och utskjutande kroppsdelar.

Nä, helt tätt är det ju inte

Jag läcker fortfarande som ett såll. Fast mest är det tårkanalerna som det sprutar ur.

I fredags grät jag för att jag inte kände för att gå på fest. Och så blev jag ledsen för att mannen fick gå själv och grät lite mer. Och när han gått, grät jag för att jag var ensam hemma.

I lördags grät jag lite under Prideparaden för alla som förföljs för sin sexuella läggning. Och för sina politiska åsikter. Och för sina religiösa övertygelser. Och för alla som är ensamma. Och utsatta. Och små.

I söndags grät jag för att föderskornas helgon heter Anna. Det heter jag också. Och för att Jesus mormor också hette det (ja, det stod i boken jag läste). Och det är så fint. Och så grät jag lite mer.

Jag är knäpp.

Fast jag flyter fortfarande

Händelsen utspelade sig i Frankrike den 21 juli. Men jag vill passa på att varna känsliga läsare. Det här är den nakna sanningen - i dubbel bemärkelse:

Imorse när jag och mannen satt och tittade i en karta över regionen för kunna guida väninna på besök, kände jag en droppe på höger lår. Jag tittade anklagande på mannen, som dock inte såg speciellt svettig ut.

”Du droppar svett på mig”, sa jag medan jag tittade på hans ansikte.

”Det kanske var lite från håret, jag blaskade precis kallt vatten i ansiktet”, svarade han.

Några sekunder senare kom en droppe till. Nu tittade både jag och mannen frågande upp i taket.

”Det läcker”, konstaterade jag, trots att det varit strålande sol den senaste månaden. Några rör i taket fanns det inte heller och vi bor ju högst upp.

Plötsligt landade en genomskinlig droppe till på vänster lår. Var sjutton kom det ifrån?

Jag tittade närmare på låret. På bästa CSI-vis beräknade jag droppens position och bana. Och insåg att ja, det är mitt bröst som är ursprunget. Något kommer ur mitt bröst. Colostrum, mer känt som råmjölk.

Både jag och mannen skrattade så vi grät.

”Du läcker lika mycket som regalskeppet Vasa”, frustade mannen mellan skrattanfallen.

Spårlöst försvunnen

Fick precis följande mail av mannen inför helgens babyprylinköpsrunda:

"Du har fått uppdraget att se över hur vi kan genomföra en orienteringsövning i BabyBermuda-triangeln under morgondagen efter jobbet, från kl 1600, sextonhundra.
Om uppdraget genomförs med betyget 'mission complete' finns möjlighet att förtjäna den åtråvärda 'silverskeden'. Om inte, då uppdraget når status 'mission failed', kommer din överbefälhavare att vara ond och hänsynslös."

Det hela låter mycket spännande, men även farligt. Vi kommer att försvinna i BabyBermuda-triangeln och följande kommer att stå i nästa veckas SvD:
"Välklätt par i trettioårsåldern försvann spårlöst under fredagseftermiddagen i centrala Stockholm. Mannen är lång, solbränd och lätt skäggig, kvinnan bar på stor mage samt Pradaväska. Vittnen såg paret lämna Babyplanet på Karlbergsvägen i riktning mot Norrtullsgatan. Målet var, enligt uppgifter till polisen, babybutiken Bonti, men paret nådde aldrig fram. Ring polisens tipstelefon. "


PS. Min överbefälhavare, pyttsan.

Nä, det är minst fyra därinne

Jag har en gigantisk mage. Vilket folk givetvis inte kan låta bli att kommentera. Igår kom jag hem till mannen och hasplade ur mig:

”Om en person till frågar mig om jag ska ha tvillingar, då…då…”

”Vaddå, då blir det tvillingar eller?”, svarade mannen retsamt.

Jag måste bli bättre på snabba comebacks.

Rött+rosa+rund=snyggt

Rara – och hysteriskt roliga – rödtotten Isla Fisher ska ha barn med Borat, förlåt Sasha Baron Cohen i höst.
Så här bedårande var hon inför premiären av nya filmen Hotrod med medspelare Adam Samberg.
Tyvärr har jag ingen koll på klänningen.

Någon som vet vem som designat?



Perfekt, förutom lite VPL

Kanske dags att börja fundera på skolor, trots allt

”Vad har ni köpt åt bebisen?” frågade söta väninnan över lunch.
”Vi köpte jättesöta kläder på Petit Bateau."
”Och förutom det har ni alltså spjälsäng?”
”Nä, vi har inte köpt någonting alls.”
”Vagn?”
”Nix.”
”Varför inte då?”
"Tja, det känns liksom lite tidigt. Och det är fortfarande inte verkligt att det kommer en bebis.”
”Men rara lilla människa, med den där magen – hur kan det inte ha gått upp för dig att du ska ha barn?”

Touché.



Jäpp, här finns sött för stora och små

Sanningen är att vi inte riktigt får tummen ur. Och vi velar.
Exempel på detta: jag och mannen har fortfarande en 22 tums(nåja, den kan vara 28)-TV eftersom vi efter fyra år fortfarande inte kan enas om den ultimata platt-TV:n.
Och efter tre år är vi inte överens om vad vi ska ha för byrå i sovrummet.

Med det som ledstjärna kommer knodden att få en vagga år 2010 och kanske en barnvagn årsmodell '12...

Moby Dick möter Musse Pigg

Två veckor på Rivieran i kortformat. Här är del ett:

2007-07-15

Vecka 27

Träningsabsolutist

Jag ligger och läser Fashion Babylon i skuggan på balkongen.

Tittar slött ut på den enorma yachten som ligger ankrad i vår lilla vik. Ombord stretar besättningen i vitt och khaki med att feja, putsa och hålla det blänkande vidundret i miljardklass rent. Ett däck upp ligger en lycraklädd kvinna och balanserar – rätt oengagerat - på en Pilatesboll.

Jag suckar och känner mig oerhört trött bara av att bara titta på dem. Lill*en buffar och sparkar och ålar mer än någonsin.

Skönt att någon får lite motion.

2007-07-16

Vecka 28

Bad mother

”Hur gammal är den lilla tjejen?” frågar mannen när vi sitter på restaurangen här på Rivieran.

Jag tittar på ungen. Söt, med lockigt hår på ett huvud som den håller upprätt. Tja, äldre än en månad. Och hon kan nog inte gå än. Alltså yngre än ett år.

Jag kan känna igen märke och modell på en designerhandväska på 200 meters håll, men jag har ingen aning om hur stor en bebis är. Är jag en dålig mommy-to-be?

”När du väl får barn kommer alla dina prioriteringar att förändras”, säger väninnan som födde för ett halvår sedan, när hon hör om mina senaste inköp. ”Plötsligt kommer väskor, skor och senaste säsongens kläder att verkar så oviktiga, så futtiga” fortsätter hon, inte utan den lite lätt överlägsna tonen i rösten, som nygifta och nyblivna föräldrar tenderar att ha. De som VET.

”Ja, svarar jag, ”det är ju därför jag passar på att köpa dem nu.”

2007-07-17

Moby Dick

Idag gick vi till den lilla hemliga stranden, dit få turister hittar och lokalbefolkningen inte vallfärdar i stora klungor.

Några barnfamiljer, några tjej- respektive killgäng och så vi två – blekast på stranden.

Sällan har jag känt mig så blek. Inte vackert Boticelli- eller Tizianvit, utan monokromt ljust skär i matchande pastellpuderrosa bikini. Jämfört med tjugoåriga, pepparkaksbruna fransyskor i minimala bikinis och navelpiercings kände jag mig som den mytiska vita valen.

Extra tydligt blev det när jag skulle i och ur vattnet, en brant kant med handflatsstora stenar som gör en Ursula Andressuppstigning stört omöjlig. Särskilt när tyngdpunkten är framflyttad betänkligt.

Jag tröstar mig med att de soldyrkande unga kommer att bli rynkiga i förtid.

Långsint, moi?

2007-07-18

Musens hämnd

Till vår vik kommer stora kryssningsfartyg med jämna mellanrum. Typ varje dag. Monsterbåtar fyllda av amerikaner och alla aktiviteter de kan tänkas gilla. Det finns klätterväggar, pooler och en massa restauranger.

Oftast brukar de vara relativt tysta. Men det finns undantag - karaoke på däck. Det upptäckte vi när vi skulle sova en kväll och tonerna av "Baby Jane" (!?) ekade ut över Medelhavet. Ilsket slet jag upp balkongdörrarna och stirrade ut i mörkret mot fartyget som var upplyst som en julgran. Disney Magic hette hon. På skorstenen var samma silhuett som sprättades bort av mamma på PoP-kläderna för nära trettio år sedan.

What are the odds?