Märkligt…

Det blev väldigt surrealistiskt att vara hög på lustgas i förlossningsrummet och samtidigt lyssna på Nouvelle Vagues version av ”Too drunk to fuck”…

Och nu - förlossningsberättelsen

Jag är helt groggy och överlycklig och hormonsvallande och sömnsvulten.
Men fy fan, det här har nog varit den värsta veckan i mitt liv. Varför säger ingen sanningen? Står det i Mödraskapets stadgar att man inte får berätta hur den första tiden är? Som att tredagarsgråten inte bara kommer på den tredje dagen, den varar i tre dagar också? Som att man inte kan lägga ifrån sig ungen en sekund utan galltjut?
Antagligen för att det inte går att föreställa sig. Och för att man glömt om några veckor.

Hursomhelst, efter den glittrande bokreleasefesten förra torsdagen kom jag hem och skulle bara skriva klart en krönika. Det gjorde jag inte, utan gav upp kl 02.00.
Kl 03.30 vaknar jag av att värkarna kommer igång - ingen tvekan om att det var the real thing här inte. Vi ringer förlossningen, som glatt talar om att det kan hålla på sådär i 24-48 timmar till och att det därför inte är någon brådska.
Kl 09.00 vill jag inte vara hemma längre (och vattnet har gått i omgångar) och kl 10.00 anländer vi till BB Stockholm.
Eftersom (och här kan du blunda, Amalia) bebisen har bajsat i fostervattnet är de lite oroliga och fäster en skalpelektrod på huvudet, men hjärtljuden är bra.
Hela dagen förlöper genom att jag med hjälp av mannen och barnmorska försöker locka ut bebisen med alla möjliga gymnastiska övningar. Men nej. Mina värkar är för svaga och knodden gör inte ens ett försök att ta sig ut.
Jag kräks så fort jag når en värktopp, så dropp får sättas in rätt tidigt eftersom jag inte får behålla någonting. Inte ens de smarriga glassdrinkarna de rara undersköterskorna kommer in med.


Inte för mig...

Kl 23.00 tycker en ny, mer barmhärtig barnmorska att vi ska sätta epidural, vilket görs en halvtimme senare. Smärtan borta! Då får både jag och mannen slumra i ett par timmar.
Kl 02.00 kommer en läkare upp, undersöker mig, berättar att jag är öppen tio centimeter men konstaterar att knodden ligger i vidöppen pannbjudning, det vill säga med ansiktet rakt uppåt. Att det ska roteras och vikas in hakan och så har knodden inte uppmärksammat.
Läkaren rekommenderar snitt innan jag och barnet blir mer utmattade. Eftersom de satt epidural kan jag vara vaken under snittet. Och jag måste säga att det är en märklig känsla av att känna hur magen skärs upp och en bebis brottas och bänds ur mig. Förtjust springer de iväg och väger och mäter honom – 4790 g och 54 cm lång. Alla är förvånade över att det bor en sådan bjässe i mig – och att det finns så mycket fostervatten.

Efter tre dagar åker vi hem, livet har varit ett amningstöcken och givetvis fick vi åka in akut natten till lördagen och få konstaterat att jag fått livmodersinfektion. Jag äter nu tre sorters smärtlindrande och två sorters antibiotika och försöker få någon slags rätsida på tillvaron.
Men vi kämpar på, hela lilla familjen, och gör små framsteg varje dag.

Jag, till exempel, kämpar för att kunna dricka varmt Yogite strax.

Han är här nu!

Äntligen kom han ut på BF +6!
Kl 02.55 såg vår älskade son lysrören på Danderyds Kvinnoklinik -ja, det slutade med akutsnitt.
Och det var kanske tur - en stor kille på 4790 g och 54 cm bodde i min mage.
Vi mår bra alla tre, veckan som gått har varit himmel och helvete.

Jag håller på att knåpar på förlossningsberättelsen (första gången jag ens öppnar datorn) och väntar på min vadslagsningsvinst...

Väninnorna och knodden på Kung Carl

Knodden och jag har varit på party ikväll. Kicki Norman hade helt passande releasefest för sin nya bok Väninnorna och Kung Carl på just Hotell Kung Carl. Hela stället var fullt av snygga väninnor i snygga kläder och ett hav av rosa blommor.

En av väninnorna erbjöd mig att låta vattnet gå på hennes paljettklädda Miu Mius. Ja, Miranda förstörde ju Carries fjäderprydda Loboutains på det gravidglamorösa viset. En annan bjöd mig på ett glas bubbel i försök att locka fram knodden. Enligt henne var det så Britt Ekland hjälpte Marie Göranzon att sätta igång sina förlossningar.

Allt minglande gav en del rejäla sammandragningar, som försatte delar av sällskapet i ett tillstånd av alkoholeldad födelsefrenesi. Men givetvis lugnade allt ned sig så fort jag sjönk ner i soffan hemma med datorn i knät.

Och fast jag borde skriva en krönika nu på kvällskvisten fastnar jag i en gammal favoritsysselsättning som annars idkas när mannen är bortrest – jag skrämmer vettet ur mig själv genom att se skräckfilmstrailers på Apple Movie Trailers.

Jag hoppades kunna skrämma fram en liten bebis också, men allt kombinationen skräck och chokladglass gett hittills är hicka hos den lill*.

Contraction-klåpare

Jag fick tipset om Contraction master, den virtuella värkmätaren, i en kommentar här.
Briljant – i teorin.
”Press space bar when contraction starts”
Ok, det går igång en liten timer.
”Press space bar when contraction ends”
Jaha. Eh, nä.
Det funkar inte. Åtminstone inte på min dator.
Jag har försökt säkert tio gånger under de senaste veckorna.
Så jag sitter med sammandragingar och hamrar ilsket på tangenten, men inte sjutton stängs timern av för det.
Till slut trycker jag på enter-knappen i ren frustration och får börja om från början igen.

Dags att plocka fram stoppuret och det gamla hederliga Prada-blocket igen…


Analogt. Pålitligt.

You bet

Tjohoo, vadslagning!

Vi har en liten vadslagningslista här hemma: om jag inte minns fel är insatsen en sockerkaka. Varför? Ingen aning. Jag har lagt till era gissningar också. Sockerkakan kan vara virtuell, den är nog nyttigast så (mitt liv snurrar runt snabba kolhydrater just nu).



Uppdaterad 17/10:

15 Syster (sorry, det blev varken på min namnsdag eller din födelsedag)
18 Mannen (älskling, du hinner med din presentation imorgon förmiddag- som det ser ut nu)
19 Mansixxa, Gonza
20 Hedda (för att jag inte har något bättre för mig på lördag), Em, Eva, Alison
21 Moffa (mest för att han vill kunna följa finalen i Rugby-VM i London i lugn och ro), L-J, Karin L
22 U (för att hon ska hinna hem från Tokyo)
24 Blondie (så att vi hamnar där samtidigt)
25 Karin
26 Sofia (pluspoäng för vikt och längd också)

Och nu lite inside info som kanske får er att justera era datum:
Var hos barnmorskan idag och hon konstaterade att magen fortsätter att växa, att knodden är stooor, att huvudet är högt och rörligt och att alla våra värden är bra.

Barnmorskan gjorde en hinnsvepning (låter som något som förekommer i Six feet under, men innebär att man rent fysiskt känner på livmoderhalsen, - munnen och allt annat man kommer åt) och konstaterade att jag var öppen 2 cm. Hon pillade lite på knoddens huvud också, med resultat att den drog sig tillbaka, ännu högre upp.

Nu kommer den aldrig att vilja komma ut.

Ett barn var beställt, tack!

Mamma berättade att hennes faster, som väntade sitt första barn på trettiotalet, helt sonika hade åkt till sjukhuset på BF-dagen och satt sig i väntrummet.
Hade hon värkar eller ont? frågade personalen.
Nä, inte alls, svarade faster.
Vad gjorde hon då där? undrade de.
Ja, hon skulle ha barn idag. Det var ju det datumet de sagt.

Jag borde ha gjort samma sak igår.
Kan bebisen envisas så kan jag det också.

Bu för barnbutiker

I och med graviditeten har vi frekventerat en ny typ av butik: barnaffärer. Det är fascinerande att affärer med en sådan drömgrupp av konsumenter – aningslösa och köpstarka – kan misshandla sin position så. Vad gör de för fel? Här är några exempel.

Fruktansvärd inredning
Hallå, här ska det säljas jättegulliga saker som ska göra kidsen harmoniska och smarta.
Och det försöker ni göra under 1500 watts-lysrör och med smutsiga strukturtapeter i hangarliknande butiker? Mitt i innerstan?

Inkompetent personal
Jag erkänner. Jag skrev korkad först, men drabbades av samvetskval och ändrade det till något jag kan utvärdera något bättre. Jag kräver inte en pedagogisk examen. Inte heller att de ska kunna precis allt. Men att åtminstone fejka ett intresse för att ta reda på det vi vill veta, är det för mycket begärt?

Dålig service
Ok, det hör ihop med ovanstående, men förtjänar en egen rubrik.
Första besöket var på Bonti. Vi var där för att titta på – och förhoppningsvis köpa – en barnvagn för femsiffrigt belopp (med lite lulllull). Personalen hade fullt upp med att arrangera ett roligt litet nallebjörnsstilleben på en hylla och det dröjde tio minuter innan de kunde tänka sig att demonstrera en vagn. Och vi var de enda kunderna i butiken.
På Barnbutiken köpte vi en massa saker. Dessutom beställde vi det som de inte hade inne, bland annat en spjälsäng och vinterhjul till Buggan. Efter nästan tre veckor har mannen vägarna förbi och frågar om orderstatus på våra saker. Näe, det hade de ingen aaaaaning om. Inte heller gjorde de några försök att efterforska saken eller beställa nytt.
Behöver vi säga att vi inte kommer att köpa sängen där?
Vi kommer inte heller att köpa den på Babyplanet på Fleminggatan, som inte ens kunde svara på de enklaste frågor om sängen i fråga.

Noll relationsskapande
Det finns faktiskt alternativ, i form av näthandel både i Sverige och utanför gränserna. Då tycker jag att det är konstigt att man inte gör allt (eller ens något) för att försöka knyta till sig föräldrar, som kommer att spendera svindlande summor på barnpryttlar de närmaste tio åren. Minst.

Choklad istället för knodd

BF-1 idag (beräknad förlossning minus en dag). Tyckte att det är en utmärkt fin höstdag för lill*n att göra en snabb (och smärtfri - drömma kan man ju alltid) entré i världen, men det visar h*n inga tecken på att vilja. Inte minsta lilla tillstymmelse till värk.

Igår höll bebisen på att göra mig galen när den bökade runt och boxade på blåsa och revben medan vi låg och tittade på dvd i sängen. Jag var faktiskt gråtfärdig för att det var så smärtsamt, men inte på ett "oj, det kanske är på gång”- vis. Nä, snarare "stoppa det meningslösa våldet mot mamma, din lille ligist."

I väntan på att knodden ska hitta vägen till frihet dricker vi sammetsmörk varm Valrhonachoklad med mannens goda bröd till.

Filofaxfilur

Jaha, först slempropp, sedan... inget. Inte en förvärk under natten, inget annat som händer i magen förutom att bebisen gör förvirrade utbrytningsförsök lite norr om naveln.

Vi får se när knodden kommer ut. Den 15 skulle passa bra - då har jag en rad släktingar som är födda. Och den 16 är min systers födelsedag. Hon skulle bli mycket glad över ett mosterskap i present!

Mannen har fått mig att lova att inte föda idag, han har nämligen satt deg som inte ska bakas ut förrän ikväll. (Receptet, skapat av Alice Brax, finns här . Det är helt underbart! Mannen är nöjd eftersom det är det enda brödet hittills som klår Gateaus aprikosbröd i ”packningsgrad” av nötter och frukt.)

Och vid lite närmare bläddrande i kalendern kom han fram till att onsdag kväll passade utmärkt. Då skulle han hinna med en viktig presentation.



Jag frågade om vi kanske skulle vänta till i vår och han svarade att det vore optimalt, men om jag bara kunde knipa fram till jul så vore det bra.

I väntan på vaddå?

För några timmar sedan gick (kom? lossnade? försvann? ) slemproppen. Det innebär att lill*n kan komma när som helst. Från och med om några timmar till om en vecka. Oerhört nervöst.

Mannen berättade för moffa via msn om denna milstolpe.
Moffa var, precis som alla andra vanliga människor, inte insatt i exakt vad slemproppen är för något. Förutom att det låter rätt läskigt.
”Bloody show heter det på engelska”, försökte mannen för att ytterligare förklara fenomenet.
Nix, inte heller det ringde några klockor.
”Jag tycker att det ska kallas för startskottet”, sa moffa förnuftigt.

På östfronten intet nytt

Nää. Nada. Niente. Noll.

Tre dagar till beräknad födsel och knodden visar inga tecken på att vilja ut.

Söta blivande mormor skickade biokort, så att jag kan sysselsätta mig på dagtid.
Fast jag jobbar in i det sista.

Dels för att det är kul, dels för att jag behöver pengarna (med tanke på lattepriserna här i stan) och dels för att jag då har en ursäkt att inte rensa upp bland alla udda små plastbyttor i skafferiet som rasar ut varje gång man öppnar dörren.

Gravidglamorös

Eller stiltips från någon som lärt sig the expensive way

Alaïa* visste vad han gjorde
Svart trikå är aldrig fel. Så här på slutet har jag fyra svarta trikåklänningar som jag praktiskt taget bor i. Två mönstrade, två enfärgade. Två tajta, två lite lösare som kan piffas upp med stor brosch, halsband eller snyggt skärp. Jag kompletterar med mammastrumpbyxor eller stayups och det är lika bekvämt som mysplyschsetet hemma. Fast bra mycket snyggare.

Med tillräckligt dyra accessoarer är det ingen som ser dina svullna vrister
Det finns inget som fångar uppmärksamheten som en glittrande ring, en designerväska eller en snyggt – och strategiskt – draperad sidensjal. Ja, det skulle väl vara en gigantisk mage. Oavsett är det få som sneglar längre söderut än så.

En timme i högklackat är värt en dag i gympadojor
Jo, faktiskt. För att känna sig riktigt snygg finns det nästan inget som går upp emot ett par snygga skor. Så länge man kommer i dem, alltså. Och när man inte gör det längre är det dags för det näst bästa – ett par dyra stövlar.

Hellre överklädd än underklädd
Det är värt att överkompensera när man är gravid. Varför inte klä upp sig? Tids nog kommer man att sitta fastkedjad i en fåtölj och amma dygnet runt. En vit frottélapp över axeln kommer att vara höstens hetaste acccessoar för min del. Alltså passar jag på att använda mina dyra designerscarfar in i det sista.

Lite extra makeup gör mycket
Märkligt nog verkar många tycka att en gravid kvinnas normaltillstånd är omejkad, i mjukisbrallor och med fotriktiga skor. Hemma kanske, men knappast offentligt. Inte om man är hyfsat mån om sitt utseende i vanliga fall. Lite extra fokus på ögonen får dem att glittra och lite foundation och rouge kan fejka fram den där fantastiska lystern alla pratar om.

Looking good, Billy Ray! Feeling good, Louis!
Jäpp, Dan Akroyd och Eddie Murphy i ”Ombytta roller” hade rätt. Mår man bra så ser man bra ut – och vice versa. Jag har varit förskonad från foglossning och svullnader. Jag har kunnat gå rakryggad och ta mig upp från stolar och schäslonger med hyfsad schvung. Å andra sidan har jag gått upp nästan 20 kilo. Tur att det mesta satt sig på magen…

* För er som föddes på åttiotalet eller är lite modemässigt utmanade: Azzedine Alaïa

Så mycket kärlek…

Jaha, idag är jag i vecka 40. Så här i graviditetens slut (nä, inte bloggens, inte än på ett tag!), vill jag passa på att tacka för alla underbara, underfundiga, roliga och konstruktiva kommentarer!

Och tack alla som hört av sig per mail, sms och telefon med uppmuntrande ord och fikaförslag. Det är inte alltid jag orkar, men jag uppskattar det verkligen!

Tack för blommor, praliner och annat som gör gott för en gravid kvinnas själ. Och tack för champagneflaskorna som dagligen frestar mig. Snart så…

Tack för lån av babyprylar och –kläder, även om jag misstänker att knodden kommer att komma ut storlek 62 och alla söta bodies kommer att vara för små.

Tack till mannen, som bakar underbart bröd, masserar ömma fötter och hjälper mig att se ljust på tillvaron när allt är nattsvart och hormondarrigt. Om jag nu bara kunde få honom att fokusera lite mer på faderskapet och lite mindre på Facebook…

Och tack lilla knodden, för att du ville komma och bo i just min mage!


Nä, det är inte min mage, men den är också fin...


Kärlek och respekt!

Inte riktigt ett med naturen

Varannan timme eller så under natten gör jag ett oerhört ograciöst lappkast med amningskudden mellan benen och byter under mycket stånk och stön sida. Så även i natt, men den här gången med kommentarer från mannen, som också var vaken.

”När blåvalen vänder sig uppstår det ibland märkliga ljud”, hördes från hans sänghalva.
”Hörru Arne Weise, håll truten, annars åker du på en propp.”
Tystnad.
”Den dräktiga blåvalen är känd för att vara mycket aggressiv.”

Den stora gökungen

Igår morse var jag hos barnmorskan. Mannen var i Bryssel över dagen – numera blir det inga övernattningar... Barnmorskan kände på magen och uppskattade knodden till 4 kilo redan nu. ”Kan du inte komma ut nu?” frågade hon magen. ”Du ligger ju bara där och tjockar på dig.” Jag instämmer till fullo. Inte heller har den vett att sjunka ner heller, utan huvudet är fortfarande högt och rörligt. Suck.

Jag är en för bra värdinna, det är bara att inse. Jag får helt enkelt strypa tillgången av godsaker som kanelbullar, arraksbollar, plommonsaft och behagliga eftermiddagar i soffan. Kanske kommer den lille ockupanten ut om jag bara lever på kruskakli, kallt vatten och så raska promenader jag mäktar med?

Jag ska bara äta upp de ljuvliga belgiska våfflorna mannen kom hem med. Sedan ska du få se på svältkur, lille snyltare där.

Hur svårt kan det vara?

Alla skriver att Nicole Richie är så gravidsnygg. Ja, det finns ju en del skräckbilder på hennes pre-gravida stil som onekligen pekar i den riktningen.

Men det är inte svårt att klä sig snyggt när är i v 20, väger 32 kilo, har en stylist som väljer ens outfits och veckans it-bag på armen.



Den riktiga utmaningen är att vara stylish i v 39 och 40. När inga mammabyxor passar längre, när allt man gillar är söndertvättat, uttänjt och söndernött. När den enda klänningen man kommer i börjar se lite skabbig ut av att ha använts dag efter dag. När fötterna är så svullna att gympadojor är enda skoalternativet nu när det är för kallt för flipflops.

Fast det är klart, i Nicoles fall innebär väl en fullgången graviditet att hon äntligen uppnår normalvikt.

Jag borde få medalj redan nu

I söndags var vi på Ikea. Fatta hur duktig jag var som i vecka 39 tog mig igenom varuhuset med lätt trumpen man i sällskap och 50 000 nyavlönade människor i jakt på bokhyllor, julgranspynt (!) och kastruller.

För första gången var vi på barnavdelningen och slogs än en gång över brist på manual som lämpligen borde skickas ut till blivande föräldrar. Det läggs alldeles för mycket fokus på förlossning och alldeles för lite på vad som händer sedan och vad som behövs i inköp. Ska man ha täcke eller filt? Madrasskydd eller bädmadrass - eller kanske både och? Jag profylaxandade mig igenom det hela och kom ut i ett zenliknande transtillstånd, som bara bröts när jag upptäckte att de utlovade femkronorskorvarna var slut. Mannen tänkte snabbt till och köpte punchrullar istället.

Det enda som kan vara värre är att ha två trumpna familjemedlemmar i släptåg, varav den ena utrustad med rejäla stämband och noll sociala skills. Hur det går får ni nog läsa om i, säg, december.

Boa schmoa

Jag håller på med mitt sista frilansuppdrag och det går inte snabbt. Allt går för övrigt i snigelfart just nu. Och bara för att jag inte kliver upp kl 07.00 och sitter på ett kontor innebär inte att jag inte har att göra. Att vara höggravid är ett heltidsjobb i sig – en uppfattning som inte delas av alla i hushållet.

Jag börjar tro att mannen ser mig som en praktisk kombinerad husa/fastighetsskötare. Imorse när han ställde morgontéet på sängkanten sa han lite i förbifarten:
"Toppen om du kunde plocka iordning lite idag, kanske tvätta ett par maskiner. Och min översta byrålåda kärvar." Jaha, och?

Jag är ledsen, men jag har ingen som helst instinkt att boa. Mannen har en pedantinstinkt som är ett permanent inslag i hans personlighet. Inget fel på det. Tack vare honom är det rent och snyggt hemma. Det hade varit lämpligt om jag också hade blivit tokorganiserad och gripits av en stark lust att rensa garderober och byrålådor.

Däremot är jag stolt över att felbevisa all särartsfeminister och konservativa typer som anser att kvinnor har en naturlig instinkt att förbereda inför förlossningen. Min boa-gen är uppenbarligen trasig.

Eller är jag en av Darwins felande länkar?