Allt gnäll om stor mage, trötta fötter (med vidhängande blivande mamma) och åderbråck är ändå värt det när man känner lilla livet knöla runt därinne.
Häromnatten vaknade jag av att jag låg på sidan med ena handen under magen. Och i handen vilade en liten fot. (Ja, i ärlighetens namn kan det ha varit en hand, en armbåge, ett knä eller annan kroppsdel, men fot låter finare.)
Då insåg jag vad som väntar. Och hur otroligt mycket jag längtar efter att möte lill*n därinne, öga mot öga.
Häromdagen stötte jag på en branschkollega och hennes bedårande lilla bump. När skulle hon ha, tro? Den sjätte … oktober – inte december eller kanske januari, som jag trodde. Nädå, en vecka före mig och med en minimage det knappt fick plats en babychichuahua i.
”Jag började ha mammakläder för en vecka sedan”, kvittrade hon glatt och svassade iväg i slitsad pennkjol och stilettklackar. Kvar stod jag i ett bomullstält, svullna vrister och med minnet av mina första mammabyxor, inköpta i vecka 16.
Och imorse skulle jag ta på mig ovan nämnda mammabyxor fick jag givetvis dem inte över magen. De var mina lite finare byxor och eftersom jag inte vill köpa nya nu. Och inte trodde jag väl då att magen skulle växa ur allt trikåtyg och stretch? Nä, jag trodde - ok, då, hoppades - att min mage skulle vara betydligt mer lik hennes än min egen muminbuk.
Men varför görs inte mammabyxor som kan växa med magen? Visst att jag gått upp några kilon även kring lår och höfter, men jag är fortfarande samma storlek som ogravid. Men nu med mage.
Jag får väl sjava runt i jeans tills knodden kommer ut. Kollegan kommer säkert att nysa ut en liten unge och vara tillbaka i stuprören innan löven faller.
Bitter, moi?
Kommer ni ihåg Stephen Kings bok om mannen som sov mindre och mindre för varje natt som gick och långsamt höll på att bli galen?
Tja, ungefär sådär känner jag det.
Klockan 23.30 igår vaknade mannen av att jag stod upp i sängen och bankade med sopkvasten i taket, fly förbannad. Vad hade hänt?
Jo, det hela började i fredags. Jag skulle på helgkonferens på Stenungsbadens Yacht Club (jo, jag tackar) och såg fram emot en skön helg med intressanta föredrag, varma bad i badkar, sovmornar och smarriga hotellfrukostar.
Verkligenheten var dock en helt annan. Hotellrummet var lika litet som en fängelsecell (sans snygg cellkamrat som Scofield)och obetydligt mer ombonat. 
Badrummet innehöll dusch, toalett, handfat och väggfast duschcrèmehållare. Och det var lyhört. Alla steg i korridoren hörde jag, alla spritstinna kommentarer – både utanför fönstret och utanför dörren. Hela natten. Dessutom fanns det inte varmvatten, däremot ett överflöd av kärlekskranka och högljudda personer i varierande grad av påklädnad. På det hela taget var det en stationär Finlandsfärja – utan taxfreebutik.
Under hot om att omedelbart lämna skutan, förlåt, stället, fick jag ett nytt, betydligt större rum – fortfarande utan badkar – men skadan var redan skedd. Jag gjorde vad vilken höggravid kvinna som helst skulle gjort – jag ringde mamma. Som tur är var hon i Göteborg, hade inga helgplaner och tog gärna emot dottern för lite ompyssling.
Väl hemma i Stockholm igår kväll var jag utmattad. Även om jag sovit nio timmar hos mamma, hade jag ändå inte återhämtat mig. Jag låg i sängen och försökte sova när den nyinflyttade grannen ovanför satte igång och spelade hårdrock på högsta volym. Man spelar inte hårdrock i sitt sovrum om man är över 20 år. Inte halv tolv en söndagkväll i alla fall. Så jag hämtade kvasten, klättrade mödosamt upp i sängen och försökte banka kraftfullt i taket. Det gick sådär.
Mannen satte sig upp, tittade på mig och sa åt mig att ta det lugnt. Ta det lugnt? Förstod han vilken kraftanstränging som krävdes för att rulla ur sängen, hämta kvasten och dunka i taket?
Och det krävdes några djupa profylaxandetag för att inte sopa till honom.
Fysiskt mår jag bra, förutom den där stora bulan mitt fram som är i vägen överallt - i sängen, i klädväg, i hissar, på t-banan och på jobbet.
Den är rund för det mesta, men ibland lägger sig skrutten på tvären och magen ser helt fyrkantig ut.
Den matchar höstens nya boxform på kläder...
Jag har shoppat så mycket att jag maxat två kreditkort och sålt av så många aktier att jag antagligen orsakat Stockholmsbörsens nedgång på egen hand. Har jag gått från njutningsfull, men likväl måttfull, shoppare till ett fullt utvecklat fall av shopoholic utom all kontroll på några futtiga månader? Och i så fall - varför?
Väninnans teori är att jag nu när jag inte får ta en AW-drink är min idé av happy hour en liten shoppingtur efter jobbet. När jag shoppar är det i själva verket mitt undermedvetna som tar sig en liten champagne cocktail. 
Det låter ju fullt logiskt. Och sunt.
Ähum.
Imorse pinnade vi iväg till mödravården igen. Ja, mannen älgade, jag pinnade. ”Du ser så rolig ut”, sa han kärleksfullt. ”Du ser ut som en liten boll med små smala ben. Som en huvudfoting, men med mage istället.”
Ja, det är nog dagens sanning. Jag ser ut som Mike Wazowski, fast med två ögon. Och något mindre grön. Och maken är inte riktigt lika pälsbeklädd som Sulley. 
Magen stretar mot maxpunkten på tillväxtkurvan. Efter lite klämmande på magen trodde barnmorskan inte att det är en jättebebis, snarare är det mycket vatten som skvalpar runt därinne.
”I mean, what's the bloody point”, tänkte jag, precis som Basil Fawlty, ”att vara så här stor om det bara är vatten?”.
Tills väninnan förnuftigt påpekade att mycket fostervatten är att föredra framför en jättebebis när det är dags att föda.
En mycket bra poäng.
Som om det inte vore traumatiskt nog att växa ur hela sin garderob på några månader, nu börjar det gå upp för mig att man inte direkt skuttar i sina skinny jeans en vecka efter man fött barn.
Väninnan bidrog med en berättelse ur verkliga livet 6 veckor efter
förlossning:
Promenad på Katarinabangata, med nyblivna mamman iförd jeans
och svart tröja med röd barnvagn framför passerar tre fyllon på en parkbänk som samtalar med varandra.
Fyllo 1 (man): ”Guuud stackars flicka hon har precis fått en nyfödd bebis och nu ska ha hon ha en till!!!!”
Fyllo 2 (man): ”Äh, hon är bara fet.”
Fyllo 3 (kvinna): ”Men korkskallar. Tror ni magen drar i hop sig på en gång?! Va?!”
Några sekunders eftertänksamhet.
Fyllo 2 (man): ”Äh, hon är bara fet.”
Igår var del två av profylaxkursen.
Massagetekniker för mannen att använda på mig – bra.
Le grand final av Gudruns Schymans förlossningsfilm – mindre bra.
Hon är jättecool och har ingen annan smärtlindring än andningen. Men det är inte vackert, det kan jag inte säga. Att ungar var en så frapperade nyans av blått när de kom ut hade jag ingen aning om.
Följande frågor snurrade runt i huvudet resten av kvällen:
Vad sjutton har jag gett mig in på?
Är det för sent att ångra sig?
Varför ska ett stort runt objekt ut genom ett alldeles för litet utrymme?
Är inte formen på det mänskliga huvudet felkonstruerat?
Varför finns det inte bara en liten lucka på magen som öppnas när tiden är inne?
”Ska ni föda naturligt?” frågade en av New York-vännerna på blixtvisit i Sverige.
”Ja, vi får väl se”, svarade jag. ”Fast jag är inte emot smärtlindring på något sätt. Jag kommer nog att vråla efter en epidural till slut.”
Vännen såg lite konfunderad ut.
”Med naturligt menar jag, ja, den naturliga vägen. I New York gör alla kejsarsnitt.”
Coneheads - jag önskar att vi vore släkt
PS Välkommen till världen lilla E, som föddes igår.
Jag har inte sett mina fotknölar på ett par veckor. De enda skorna jag bekvämt kan ha på mig är mina superurringade och annars för stora Marc Jacobs-ballerinor. Till och med sneakers stramar åt.
Ändå försöker jag med högläge, mycket vatten och raska (nåja) promenader. Till ingen nytta.
I Frankrike svullnade fötterna efter en vecka, höll i sig i två dagar (lagom till att vi skulle på stjärnkrog och fötterna såg ut som kassler i de annars sätt sexiga sandaletterna...) och försvann. Förmodligen för att jag intog horisontalläge betydligt fler timmar än jag gör nu, med heltidsjobb och fulltecknad fritid.
När jag fikade med bedårande väninnan igår, beklagade jag mig över att allt söder om knäna (ja, axlarna, om vi ska vara ärliga) svullnat på ett oroväckande sätt. Väninnan kikade ner på mina stackars fossingar och utbrast:
”Ooooooh! De ser ut som babyelefantfötter!”
Det sägs att det inte finns någon ursäkt att bära Crocs, men jag är så häääär nära att köpa ett par. Bara så att ni vet. 
Snart har jag inget val...
PS Välkommen till världen lille L, som föddes i natt!
Den här veckan springer Stockholms fashionistas benen av sig i sina högklackade Marc Jacobs och Chloés för att hinna med alla visningar. Jag gjorde ett tappert försök idag att både hänga med i tempo och modegrad, något som är lite svårt på grund av junior. Svart Rodebjerklänning, orange Hermèsskärp och svarta dansskor var snyggt och rätt representativt – fast alla andra var 198 centimeter i sina klackar och pinnsmala.
Efter visningarna smet jag förbi Natalie Schuterman och nöp åt mig en Nina Ricci-top som var nedsatt med mer än 3 500 kronor. För att trösta mig lite.
Eftersom jag kom hem, slet av mig kläderna och slängde mig i soffan med de svullna fötterna i högläge hann jag inte föreviga min outfit. Istället bjuder jag på några andra. Och jag ber om ursäkt för dålig skärpa och stökig bakgrund.
Skönheten och odjuret presenterar ett urval ur S/S 07:
070603
Klänning: H&M Mama
Väska: Paloma Picasso
Skor: Miu Miu
070604
Top: Topshop Maternity
Byxor: H&M Mama
Skor: Prada
070621
Kofta: Zara
Top: H&M
Sjal: American Apparel
Kjol: American Apparel
Väska: Coach (med Prada väskparfym)
Skor: Gamla flamencoskor
070731
Kofta: Dagmar
Klänning: Rodebjer
Väska: Prada
Skor: Miu Miu
070803
Top: Twist & Tango
Jeans: Lindex Mom
Skor: Nike
Jo, apropå Agent Provocateur – deras nya massageoljor är också underbara! Jag blandar lite ylang-ylang-olja i min vanliga magolja på kvällen för lite extra väldoft. Om den är oemotståndligt sensuell vet jag inte, men JAG känner mig mysig i den.
Tuberosen är så underbar att den sparar jag till särskilda tillfällen och matchar med en tung, tropisk, vitblommig doft, som Fracas eller Carnal Flower. 
Menage à trois är aldrig fel...
Igår var jag och mannen på inflyttningsfest. Temat var raggare och det var helt rätt med tanke på att våra vänners nya våning ligger på Sveavägen, där det igår var årlig raggarträff. Hela gatan var proppfylld med trimmade vrålåk, män i skinnvästar, ölpimplare på pickupflak och musik på högsta volym.
Men hur klär sig en raggarbrud? Och hur klär sig en gravid raggarbrud? Femtiotalsspätta? Inte så enkelt med markerad midja när man är i vecka 31. Nä, det fick bli blöjraggare med humor istället.
Jag letade Drottninggatan och Västerlånggatan upp och ner i jakt på en t-shirt med den klassiska och utskällda texten ”Öl byggde denna vackra kropp”. Alla som klagar på att medelålders, stormagade herrar skvalpar omkring i sådana ser uppenbarligen i syne. Tröjorna finns inte att få tag på.
Nåja, det bidde uppvikta jeans, vita pumps, fusktribaltatuering, liten scarf, hästsvans, sotade ögon och tisha med ett nästan lika roligt och nästan obegripligt budskap: 
Roligast var när vi under kvällens poängpromenad gjorde en vätskekontroll på Hard Rock Café och en grupp raggare från Hedemora, som gillade storstaden, haket och finölet ,förtjust flockades kring min tröja.
”Vad står det? Ja, fan, det stämmer det!”
”Tänk om jag hade haft en sådan för 18, nej 17 år sedan…” (Oklart vad som hade hänt då, mannen i fråga tappade tråden och balanssinnet ungefär samtidigt och han avslutade aldrig meningen.)
Och den enda kvinnan i sällskapet frågade lite försynt:
”Men det gäller väl inte nu när du är gravid?”
”Jo, i synnerhet”, svarade jag artigt och sippade på min cola utan rom.
En räddning i värmen är Wayne's Coffees islatte, som finns att få koffeinfri och med kanelsirap. Mums! Och fy skäms på de kaffekedjor som inte erbjuder decaf. Ett par koppar kaffe om dagen är knappast skadligt - fast för att hålla vilda babyn i magen lugn är koffeinfritt klyftigt.
Men allra, allra bäst är dock Coffe Bean & Tea Leafs Black Forest Ice Blended med grädde och krossade chokladdoppade espressobönor i... Aaaaahhhh
Går alla på så kallade föräldrakurser?
Mannen började se lite svettig ut när han insåg att vi kommer att ha kurser av födelserelaterade slag från och med nu fram till förlossningen.
Vi kommer att bli fullblodsproffs på det här med födelse, eller åtminstone skramla ihop nog med kunskap motsvarande en termins heltidsstudier.
Först ska vi lära oss andas. Igår var det tre timmars kurs i en svettig och syrefattig lokal vid Norra Bantorget. Läraren var jätterar och engagerande. Mannen tyckte att det hela var bra, men segt. Jag var glad över att verkligen få honom delaktig. Jag har utsett honom till min coach med ansvar för andning, underhållning och förfriskningar.
Mannen sken upp som en sol när läraren uppmanade alla partners att nypa mammorna riktigt hårt för att simulera en värk. Med en sadistisk glimt i ögat nöp han tag i min axel och fick en stackars nerv i kläm. När jag tjöt till sa han:
”Du måste räkna med att det gör ont. Värkarna under förlossningen kommer att vara mycket värre.”
”Men då får jag bita dig”, kontrade jag.
Jag - kontrollfreak och grubblare - har en tendens att överintellektualisera allt, så jag måste lära mig att lämna hjärna och kontroll till mannen. (Inte för att han har brist på det annars, förstås.) Mitt jobb är att fysiskt föda fram vår bebis.
Fast om jag inte kan koppla av och fokusera på andningen när någon sparkar mig i revbenen (bebisen, inte mannen) och godstågen gnisslar i bakgrunden – hur i hela fridens namn ska jag kunna göra det när jag har värkar?!
Nästa vecka kommer del två av kursen.
Några veckor senare ska vi lära oss om ”normal förlossning”, smärta och komplicerad förlossning samt livet med babyn under tre kvällar.
Sedan ska vi på visning av förlossningsavdelningen. På dagtid.
Om jag lockar med lustgas finns det i alla fall en liten chans att jag får med mannen.
Jag har funderat lite över du anonyma norskas kommentarer. Hur ska man vara fin under när man är gravid? Och när man ammar?
Svaret är ju alltid annars att pigga upp sig med något litet från La Perla, Spoylt eller Agent Provocateur. Men nä, jag kommer inte att köpa en Agent Provocateur amnings-BH för 1500 spänn sedan stylistkollegan berättar att allt man bär som ammande snart blir urtvättat och stinker av sur mjölk.
För några veckor sedan upptäckte jag att det blir mer och mer obekvämt med byglar i behån. Lite sorgligt för någon vars första behå var en Wonderbra och som tycker att pushup är lika nödvändigt som solskydd.
Jag knatade iväg till Lindex, som faktiskt har förvånansvärt bra priser och service. Fast utbudet är lite klent. Eller så är det bara svårt att plötsligt vara en 85 D, när man levt som 75 B. Jag kom hem med några reafynd, ett par praktiska, någon riktigt läcker – lila, genomskinlig och med matchande trosor. HM hade också några acceptabla amningsbehår. Priset var toppen, passformen sådär och utseendet snyggt, men inte spännande: svart, spetsprydd bomull.
Det är sååå skönt med en bygellös behå, som inte kläms mellan bröst och mage när man sitter ner. Men det saknas lite lyft. Och varför finns det inte snygga hudfärgade amningsbehåar?! Vitt, svart och endast i undamtagsfall rosa är det jag lokaliserat.
Dessutom händer det saker söder om midjan och balansen – för att uttrycka det diskret – är betydligt mer lättrubbad än tidigare. Nätta nylonsaker, hur exklusiva de än må vara, varken känns eller ser så kul ut. Bomullsboyshorts är det absolut bästa. För den som ändå prompt vill bära Agent Provocateur rekommenderar jag deras klassiska bomullsbrief. 
Jodå, min rumpa ser ut sådär. Eller såg. Eller nåt.
Man ska sjunga mycket för barnet, har vi fått höra.
Sagt och gjort - mannen och jag bestämde oss för att stämma upp i sång. Men så kom vi på att vår repertoar är ähum, mycket studentikos. Vi kan nämligen bara snapsvisor.
Äsch, huvudsaken är väl att barnet hör våra röster och en glad melodi, tänkte vi och klämde i med klassiker som ”Det satt en mås”, ”I Norrland växer”, ”Fredmans epistel nr 21”.
Så kom jag att tänka på när mina föräldrar för sådär trettio år sedan fick ett bekymrat samtal från personalen på det dagis där min syster gick. De hade påträffat syster, sittandes på golvet, sjungandes ”Ta dig en vodka, tavarisch, en liten vodka”, komplett med handrörelser och allt. Huuur hade hon lärt sig det, undrade personalen.
Föräldrarna skruvade lite på sig och mumlade något om en kräftskiva i Norrland och ett tvåårigt musikaliskt underbarn. 
Gråtmolnen är som bortblåsta. Precis som det svenska sommarlågtrycket kommer de säkert tillbaka, men just nu råder det strålande sol och högtryck på hormonfronten.
Igår hittade vi det troligtvis sista exemplaret i stan av Barnvagnen Vi Vill Ha.
Idag fick vi plats på BB Stockholm.
Imorgon ska jag träffa en massa andra kvinnor med vackra, stora magar och utbyta roliga historier om våra krämpor, partners och utskjutande kroppsdelar.
Jag läcker fortfarande som ett såll. Fast mest är det tårkanalerna som det sprutar ur.
I fredags grät jag för att jag inte kände för att gå på fest. Och så blev jag ledsen för att mannen fick gå själv och grät lite mer. Och när han gått, grät jag för att jag var ensam hemma.
I lördags grät jag lite under Prideparaden för alla som förföljs för sin sexuella läggning. Och för sina politiska åsikter. Och för sina religiösa övertygelser. Och för alla som är ensamma. Och utsatta. Och små.
I söndags grät jag för att föderskornas helgon heter Anna. Det heter jag också. Och för att Jesus mormor också hette det (ja, det stod i boken jag läste). Och det är så fint. Och så grät jag lite mer.
Jag är knäpp. 
Imorse när jag och mannen satt och tittade i en karta över regionen för kunna guida väninna på besök, kände jag en droppe på höger lår. Jag tittade anklagande på mannen, som dock inte såg speciellt svettig ut.
”Du droppar svett på mig”, sa jag medan jag tittade på hans ansikte.
”Det kanske var lite från håret, jag blaskade precis kallt vatten i ansiktet”, svarade han.
Några sekunder senare kom en droppe till. Nu tittade både jag och mannen frågande upp i taket.
”Det läcker”, konstaterade jag, trots att det varit strålande sol den senaste månaden. Några rör i taket fanns det inte heller och vi bor ju högst upp.
Plötsligt landade en genomskinlig droppe till på vänster lår. Var sjutton kom det ifrån?
Jag tittade närmare på låret. På bästa CSI-vis beräknade jag droppens position och bana. Och insåg att ja, det är mitt bröst som är ursprunget. Något kommer ur mitt bröst. Colostrum, mer känt som råmjölk.
”Du läcker lika mycket som regalskeppet Vasa”, frustade mannen mellan skrattanfallen.
Fick precis följande mail av mannen inför helgens babyprylinköpsrunda:
"Du har fått uppdraget att se över hur vi kan genomföra en orienteringsövning i BabyBermuda-triangeln under morgondagen efter jobbet, från kl 1600, sextonhundra.
Om uppdraget genomförs med betyget 'mission complete' finns möjlighet att förtjäna den åtråvärda 'silverskeden'. Om inte, då uppdraget når status 'mission failed', kommer din överbefälhavare att vara ond och hänsynslös."
Det hela låter mycket spännande, men även farligt. Vi kommer att försvinna i BabyBermuda-triangeln och följande kommer att stå i nästa veckas SvD:
"Välklätt par i trettioårsåldern försvann spårlöst under fredagseftermiddagen i centrala Stockholm. Mannen är lång, solbränd och lätt skäggig, kvinnan bar på stor mage samt Pradaväska. Vittnen såg paret lämna Babyplanet på Karlbergsvägen i riktning mot Norrtullsgatan. Målet var, enligt uppgifter till polisen, babybutiken Bonti, men paret nådde aldrig fram. Ring polisens tipstelefon. "
PS. Min överbefälhavare, pyttsan.
Jag har en gigantisk mage. Vilket folk givetvis inte kan låta bli att kommentera. Igår kom jag hem till mannen och hasplade ur mig:
”Om en person till frågar mig om jag ska ha tvillingar, då…då…”
”Vaddå, då blir det tvillingar eller?”, svarade mannen retsamt.
Jag måste bli bättre på snabba comebacks.
Rara – och hysteriskt roliga – rödtotten Isla Fisher ska ha barn med Borat, förlåt Sasha Baron Cohen i höst.
Så här bedårande var hon inför premiären av nya filmen Hotrod med medspelare Adam Samberg.
Tyvärr har jag ingen koll på klänningen.
Någon som vet vem som designat?
Perfekt, förutom lite VPL
