Men ändå…
Allt gnäll om stor mage, trötta fötter (med vidhängande blivande mamma) och åderbråck är ändå värt det när man känner lilla livet knöla runt därinne.
Häromnatten vaknade jag av att jag låg på sidan med ena handen under magen. Och i handen vilade en liten fot. (Ja, i ärlighetens namn kan det ha varit en hand, en armbåge, ett knä eller annan kroppsdel, men fot låter finare.)
Då insåg jag vad som väntar. Och hur otroligt mycket jag längtar efter att möte lill*n därinne, öga mot öga.
4 kommentarer:
Ja, jag längtar så jag håller på att spricka (och det gör jag nog snart för magen kan omöjligt bli större nu). Idag har det gått en vecka över tiden och jag ser nästan fram emot det där onda och läskiga - bara för att få träffa krabaten.
Ojoj, hur känns det? Men tänk så nära du är din lilla bebis!
Suck. Sex veckor kvar.
Visst är det häftigt när man drabbas av insikten att det faktiskt är en liten varelse där inne! Jag längtar, längtar, längtar...
den där sista månaden...
jag trodde att jag kunde åka in (till BB) precis närsomhelst! förstod inte alls hur mina kollegor vågade lägga över nya uppgifter på mig i denna sena timme...
och att magen faktiskt kunde växa till sig ännu mer kändes helt omöjligt!
Skicka en kommentar