Och nu - förlossningsberättelsen

Jag är helt groggy och överlycklig och hormonsvallande och sömnsvulten.
Men fy fan, det här har nog varit den värsta veckan i mitt liv. Varför säger ingen sanningen? Står det i Mödraskapets stadgar att man inte får berätta hur den första tiden är? Som att tredagarsgråten inte bara kommer på den tredje dagen, den varar i tre dagar också? Som att man inte kan lägga ifrån sig ungen en sekund utan galltjut?
Antagligen för att det inte går att föreställa sig. Och för att man glömt om några veckor.

Hursomhelst, efter den glittrande bokreleasefesten förra torsdagen kom jag hem och skulle bara skriva klart en krönika. Det gjorde jag inte, utan gav upp kl 02.00.
Kl 03.30 vaknar jag av att värkarna kommer igång - ingen tvekan om att det var the real thing här inte. Vi ringer förlossningen, som glatt talar om att det kan hålla på sådär i 24-48 timmar till och att det därför inte är någon brådska.
Kl 09.00 vill jag inte vara hemma längre (och vattnet har gått i omgångar) och kl 10.00 anländer vi till BB Stockholm.
Eftersom (och här kan du blunda, Amalia) bebisen har bajsat i fostervattnet är de lite oroliga och fäster en skalpelektrod på huvudet, men hjärtljuden är bra.
Hela dagen förlöper genom att jag med hjälp av mannen och barnmorska försöker locka ut bebisen med alla möjliga gymnastiska övningar. Men nej. Mina värkar är för svaga och knodden gör inte ens ett försök att ta sig ut.
Jag kräks så fort jag når en värktopp, så dropp får sättas in rätt tidigt eftersom jag inte får behålla någonting. Inte ens de smarriga glassdrinkarna de rara undersköterskorna kommer in med.


Inte för mig...

Kl 23.00 tycker en ny, mer barmhärtig barnmorska att vi ska sätta epidural, vilket görs en halvtimme senare. Smärtan borta! Då får både jag och mannen slumra i ett par timmar.
Kl 02.00 kommer en läkare upp, undersöker mig, berättar att jag är öppen tio centimeter men konstaterar att knodden ligger i vidöppen pannbjudning, det vill säga med ansiktet rakt uppåt. Att det ska roteras och vikas in hakan och så har knodden inte uppmärksammat.
Läkaren rekommenderar snitt innan jag och barnet blir mer utmattade. Eftersom de satt epidural kan jag vara vaken under snittet. Och jag måste säga att det är en märklig känsla av att känna hur magen skärs upp och en bebis brottas och bänds ur mig. Förtjust springer de iväg och väger och mäter honom – 4790 g och 54 cm lång. Alla är förvånade över att det bor en sådan bjässe i mig – och att det finns så mycket fostervatten.

Efter tre dagar åker vi hem, livet har varit ett amningstöcken och givetvis fick vi åka in akut natten till lördagen och få konstaterat att jag fått livmodersinfektion. Jag äter nu tre sorters smärtlindrande och två sorters antibiotika och försöker få någon slags rätsida på tillvaron.
Men vi kämpar på, hela lilla familjen, och gör små framsteg varje dag.

Jag, till exempel, kämpar för att kunna dricka varmt Yogite strax.