Förnekelse är en flod i Egypten, visst är det det
Jag kan inte ens tänka på förlossningen. Jag tror inte att jag har förlossningsskräck. Snarare förlossningsoförstående med en gnutta förnekelse.
Att lilla parveln ska ut - samma väg som den kom in - är något jag enligt min mor deklarerade som oönskat redan när jag var sex år och precis fått en liten bror.
"Jag gillar inte hur de kommer ut", är visst den exakta frasen som svar på frågan om jag ville ha egna barn någon dag. Och jag känner samma sak sådär trettio år senare. Att ligga blottad, blodig och med djävulska smärtor har jag svårt att se något fint i.
7 kommentarer:
Jag förstår dig vännen. Det verkar fullständigt obegripligt hur alla lyckas få ut bebisarna. Och inte blir man ett dugg lyckligare av att höra skräckhistorier om klippande och sprickande. Adoption tänker jag då. Det är fint det med.
Sorry to say, men det blir inte bättre efter dom där kurserna. Snarare tvärtom...Förlåt.
Det är bara att köra med förnekelse in i det sista... När skräckhistorierna drar igång på jobbet, tar du bara kaffemuggen och går. Det måste ju bara vara överdrift, sååå farligt kan det inte vara. Hm, kan inte komma på något bättre än så...
Ja, jag antar att förnekelse är det bästa sättet att härda ut i några månader till. Det och tanken på champagnen jag ska få. Och bebisen. Förstås.
Jag har kört förnekelse hela vägen in i mitten av värkarbetet nu 2 gånger och jag lovar - det går utmärkt. (ok - en liten gnutta andningsövning, samt lite teoretisk kunskap om förlossningens faser kan ju vara bra - men resten - det löser sig så att säga - ut kommer den garanterat!
Jag säger bara profylaxkurs! Så jäkla bra! Hjälpte mig enormt o det är inte flummigt jag lovar!
nej lämna läsandet av förlossningsberättelser till EFTER din egen förlossning. ingen är ju den andra lik iaf.
Skicka en kommentar