Äventyret fortsätter

Eller snarare, äventyret med det som bor i min mage har pågått ett tag, men det är först nu jag gör slag i saken och lägger upp bloggen.

Idag går jag in i vecka 20, men att bara börja skriva om den veckan och framåt vore som att bara visa andra halvlek av veckans Champions Leaguefinal mellan Milan (aaah, Nesta) och Liverpool.
Så jag börjar från början. Nästan.

Men först – en liten programförklaring:
Jag tillhör inte kategorin barnkära. Jag går inte automatiskt fram och kollar på små knoddar i barnvagn. Jag tycker att barn ofta väsnas och kladdar och stör. Jag gillar i allmänhet inte barn jag inte har en nära relation till – och hittills har det inte varit så många. Därför är det toppen att få öva på några små släktingar och de få vänner som har barn. Genom att hantera dem i några minuter åt gången lär jag mig hur de ska hållas (huvudet upp oftast) och hur man brottar i dem i en minioverall.
Samtidigt har jag insett att förstföderskor inte kan allt, det mycket trial and error över det hela.
Och det är där, vid trettio-någonting jag befinner mig idag.
Den här bloggen handlar om hur jag (med hjälp av mannen, formerly known as fästmannen) överlever att gå upp sådär tjugo kilo, fixa ihop en hyfsad garderob, funderar över meningen med livet, förbereder mig för en ny liten familjemedlems ankomst och försöker bli sådär Di Leva- harmonisk som alla som varit på smällen lovar att man blir.
Inget tillsatt socker. Minimalt med gull.
Allt kryddat med lite kändisskvaller, tips och antagligen meningslösa , ofta svindyra prylar jag blivit kär i.