Ännu en överraskning

Den hemliga middagsdestinationen igår var Sturehof. Jag och mannen satte på oss finkläderna – jag tog Chanelhalsbandet, som jag numera inte kan ha med små starka bebisnypor i närheten – och mannen hade smoking. Vi åt skaldjursplatå och drack rosa champagne (två glas och jag var helt tonårsfnittrig).

Det hela var jättemysigt, men efter knappt tre timmar utan lille C ville vi båda hem. Men mellan den ljuvliga varma chokladfondanten och taxiresan hem, plockade mannen fram två kuvert. På varje kuvert stod ett datum, ett i februari, ett i mars.
”Du får välja ett datum”, sa mannen ”och så får du öppna kuvertet dagen innan.”



Ooooh, spännande! Och så roligt att ha något att se fram emot när jag kämpar på i januaris oglamorösa snålblåst och snömodd…

Som en extra present sov lillkillen rekordlånga 9,5 timmar i sträck!

Flashback

Idag är det exakt ett år sedan jag och mannen sade I do till varandra i New York.
Dagen till ära ska mormor vara barnvakt och jag och mannen ska ut och äta middag på en för mig hemlig restaurang.

Enda smolket i bägaren är att jag inte kommer i mina favoritklänningar (det får bli en Madonna för HM med mycket stretch och figurförlåtande draperingar.) och att jag inte lyckats få grepp på det där med pumpningen. Det får bli ett glas vin.

Å andra sidan är ett glas allt som krävs nuförtiden…


Så såg vi ut för ett år sedan

Gravidgravitation?

Det här kan bli årets sista blogginlägg – men jag lovar att svara på lite gravidfrågor, så än är den här bloggen inte död. Och så länge jag inte kommer på ett smart namn på den nya, måste jag ju skriva någonstans. Typ här.

En rolig upptäckt så här i frosseritider var att jag nästan blivit av med alla gravidkilona.
Jag har med flit inte vägt mig förrän två månader efter förlossningen, men för en vecka sedan var det dags.

Jag har gått ned 20 av de 23 kilon jag gick upp! Hurra!

Nu har jag säkert gått upp några av dem, men jag måste säga att jag är rätt nöjd. Visserligen var jag inte pinnsmal innan och bär på några extra kilon som jag gärna barnvagnsruschar bort under våren. Men ändå.

Det enda problemet är att kroppen inte ser ut som den gjorde. Visst, jag förstår att (och varför) höfterna och bröstkorgen breddats – och att det kanske är permanent. Och att brösten är betydligt större – tyvärr långt ifrån permanent. Men att rumpan halkat betänkligt söderut och blivit mycket plattare kan jag inte komma på någon som helst rimlig förklaring till.


J Lo I ain't

Förlåååt!

Jag har inte hunnit blogga eller ens kommentera era roliga små inlägg. Nu ska jag försöka hinna med det, när lille C ligger och sussar sött ("Sov när babyn sover" - ha! När ska man hinna gå på toa, borsta tänderna, pussa på mannen och vara en normal människa då?)

Jag är nyfiken på vem som fött och hur det gått, så skriv gärna en kommentar!
Än har blivande babybloggen inget namn, men jag lovar att det kommer efter jul. Tack för namnförslag, förresten. Vi får se vad det blir...

Stor kram!

Hårfager

Jag älskade mitt hår som gravid! Innan jag blev på smällen tvättade jag det varannan dag. När det var nytvättat hade jag det utsläppt, sedan var jag tvungen att ha det uppsatt. Fram tills nu har jag har jag tvättat det var femte dag och det har varit tjockt och glansigt. Fantastiskt!

För ett par veckor sedan gick jag och klippte mig. Eller ja, den solglasögonbeprydde Hollywoodfrisören tillbringade en stor del av tiden med att reda ut tovor i håret. Sitter man bakåtlutad och ammar dagarna i ändå blir det tovor. Knullrufs utan det roliga, liksom.

Frisören var faktiskt nästan lika imponerad av min hårkvalitet som storleken på mina bröst. ”My God, they’re huge!” sa han och sträckte fram händerna. ”Sorry, de är reserverade för sonen”, svarade jag och slog undan hans labbar.

Nu har håret börjat lossna och bli fett. Fattas bara att brösten skrumpnar nästa vecka.

Dagens sanning

Det kan låta konstigt, men jag var inte alls förberedd på hur jobbigt det skulle bli EFTER förlossningen. Och hur fantastiskt att man kan göra något så mirakulöst som en människa. Att göra säg, en tidning, ja. Men ett litet liv. Wow.

Som kloka väninnan sa:
”Att få barn är hundra gånger värre än man kan tänka sig och tusen gånger mer underbart.”

Amen.

Blogga bör man...

Ojoj, jag har levt i en slags amningskoma och att blogga har kommit rätt långt ner på prioriteringslistan. När man knappt hinner äta och duscha, är det vissa saker som får vänta.

Och ja, visst kommer det en babyblogg, men än så länge kommer jag inte på några bättre namn än ”Mamma behöver en drink” och det skulle väl sluta med löpsedlar och socialens ingripande. Vissa har lite svårt för ironi. Mindre förargelseväckande förslag emottages tacksamt.

Än så länge är datorsladden min navelsträng till omvärlden. Mannen gör sitt bästa för att jag ska få behålla åtminstone illusionen av ett glamoröst liv genom att ta hem diverse glossiga tidskrifter. Istället för den årliga julshoppingtrippen till London får jag brittiska Vogues silverglittrande decembernummer och How to Spend It Christmas Unwrapped. Istället för att fönstershoppa på Bond Street, får jag glo på blanka annonser för Graff, Dior och Tiffany’s. Det är faktiskt inte så dumt. Och bra mycket snällare mot plånboken.

På tal om jul och sånt, här är min lilla ängel för en vecka sedan.