Märkligt…

Det blev väldigt surrealistiskt att vara hög på lustgas i förlossningsrummet och samtidigt lyssna på Nouvelle Vagues version av ”Too drunk to fuck”…

Och nu - förlossningsberättelsen

Jag är helt groggy och överlycklig och hormonsvallande och sömnsvulten.
Men fy fan, det här har nog varit den värsta veckan i mitt liv. Varför säger ingen sanningen? Står det i Mödraskapets stadgar att man inte får berätta hur den första tiden är? Som att tredagarsgråten inte bara kommer på den tredje dagen, den varar i tre dagar också? Som att man inte kan lägga ifrån sig ungen en sekund utan galltjut?
Antagligen för att det inte går att föreställa sig. Och för att man glömt om några veckor.

Hursomhelst, efter den glittrande bokreleasefesten förra torsdagen kom jag hem och skulle bara skriva klart en krönika. Det gjorde jag inte, utan gav upp kl 02.00.
Kl 03.30 vaknar jag av att värkarna kommer igång - ingen tvekan om att det var the real thing här inte. Vi ringer förlossningen, som glatt talar om att det kan hålla på sådär i 24-48 timmar till och att det därför inte är någon brådska.
Kl 09.00 vill jag inte vara hemma längre (och vattnet har gått i omgångar) och kl 10.00 anländer vi till BB Stockholm.
Eftersom (och här kan du blunda, Amalia) bebisen har bajsat i fostervattnet är de lite oroliga och fäster en skalpelektrod på huvudet, men hjärtljuden är bra.
Hela dagen förlöper genom att jag med hjälp av mannen och barnmorska försöker locka ut bebisen med alla möjliga gymnastiska övningar. Men nej. Mina värkar är för svaga och knodden gör inte ens ett försök att ta sig ut.
Jag kräks så fort jag når en värktopp, så dropp får sättas in rätt tidigt eftersom jag inte får behålla någonting. Inte ens de smarriga glassdrinkarna de rara undersköterskorna kommer in med.


Inte för mig...

Kl 23.00 tycker en ny, mer barmhärtig barnmorska att vi ska sätta epidural, vilket görs en halvtimme senare. Smärtan borta! Då får både jag och mannen slumra i ett par timmar.
Kl 02.00 kommer en läkare upp, undersöker mig, berättar att jag är öppen tio centimeter men konstaterar att knodden ligger i vidöppen pannbjudning, det vill säga med ansiktet rakt uppåt. Att det ska roteras och vikas in hakan och så har knodden inte uppmärksammat.
Läkaren rekommenderar snitt innan jag och barnet blir mer utmattade. Eftersom de satt epidural kan jag vara vaken under snittet. Och jag måste säga att det är en märklig känsla av att känna hur magen skärs upp och en bebis brottas och bänds ur mig. Förtjust springer de iväg och väger och mäter honom – 4790 g och 54 cm lång. Alla är förvånade över att det bor en sådan bjässe i mig – och att det finns så mycket fostervatten.

Efter tre dagar åker vi hem, livet har varit ett amningstöcken och givetvis fick vi åka in akut natten till lördagen och få konstaterat att jag fått livmodersinfektion. Jag äter nu tre sorters smärtlindrande och två sorters antibiotika och försöker få någon slags rätsida på tillvaron.
Men vi kämpar på, hela lilla familjen, och gör små framsteg varje dag.

Jag, till exempel, kämpar för att kunna dricka varmt Yogite strax.

Han är här nu!

Äntligen kom han ut på BF +6!
Kl 02.55 såg vår älskade son lysrören på Danderyds Kvinnoklinik -ja, det slutade med akutsnitt.
Och det var kanske tur - en stor kille på 4790 g och 54 cm bodde i min mage.
Vi mår bra alla tre, veckan som gått har varit himmel och helvete.

Jag håller på att knåpar på förlossningsberättelsen (första gången jag ens öppnar datorn) och väntar på min vadslagsningsvinst...

Väninnorna och knodden på Kung Carl

Knodden och jag har varit på party ikväll. Kicki Norman hade helt passande releasefest för sin nya bok Väninnorna och Kung Carl på just Hotell Kung Carl. Hela stället var fullt av snygga väninnor i snygga kläder och ett hav av rosa blommor.

En av väninnorna erbjöd mig att låta vattnet gå på hennes paljettklädda Miu Mius. Ja, Miranda förstörde ju Carries fjäderprydda Loboutains på det gravidglamorösa viset. En annan bjöd mig på ett glas bubbel i försök att locka fram knodden. Enligt henne var det så Britt Ekland hjälpte Marie Göranzon att sätta igång sina förlossningar.

Allt minglande gav en del rejäla sammandragningar, som försatte delar av sällskapet i ett tillstånd av alkoholeldad födelsefrenesi. Men givetvis lugnade allt ned sig så fort jag sjönk ner i soffan hemma med datorn i knät.

Och fast jag borde skriva en krönika nu på kvällskvisten fastnar jag i en gammal favoritsysselsättning som annars idkas när mannen är bortrest – jag skrämmer vettet ur mig själv genom att se skräckfilmstrailers på Apple Movie Trailers.

Jag hoppades kunna skrämma fram en liten bebis också, men allt kombinationen skräck och chokladglass gett hittills är hicka hos den lill*.

Contraction-klåpare

Jag fick tipset om Contraction master, den virtuella värkmätaren, i en kommentar här.
Briljant – i teorin.
”Press space bar when contraction starts”
Ok, det går igång en liten timer.
”Press space bar when contraction ends”
Jaha. Eh, nä.
Det funkar inte. Åtminstone inte på min dator.
Jag har försökt säkert tio gånger under de senaste veckorna.
Så jag sitter med sammandragingar och hamrar ilsket på tangenten, men inte sjutton stängs timern av för det.
Till slut trycker jag på enter-knappen i ren frustration och får börja om från början igen.

Dags att plocka fram stoppuret och det gamla hederliga Prada-blocket igen…


Analogt. Pålitligt.

You bet

Tjohoo, vadslagning!

Vi har en liten vadslagningslista här hemma: om jag inte minns fel är insatsen en sockerkaka. Varför? Ingen aning. Jag har lagt till era gissningar också. Sockerkakan kan vara virtuell, den är nog nyttigast så (mitt liv snurrar runt snabba kolhydrater just nu).



Uppdaterad 17/10:

15 Syster (sorry, det blev varken på min namnsdag eller din födelsedag)
18 Mannen (älskling, du hinner med din presentation imorgon förmiddag- som det ser ut nu)
19 Mansixxa, Gonza
20 Hedda (för att jag inte har något bättre för mig på lördag), Em, Eva, Alison
21 Moffa (mest för att han vill kunna följa finalen i Rugby-VM i London i lugn och ro), L-J, Karin L
22 U (för att hon ska hinna hem från Tokyo)
24 Blondie (så att vi hamnar där samtidigt)
25 Karin
26 Sofia (pluspoäng för vikt och längd också)

Och nu lite inside info som kanske får er att justera era datum:
Var hos barnmorskan idag och hon konstaterade att magen fortsätter att växa, att knodden är stooor, att huvudet är högt och rörligt och att alla våra värden är bra.

Barnmorskan gjorde en hinnsvepning (låter som något som förekommer i Six feet under, men innebär att man rent fysiskt känner på livmoderhalsen, - munnen och allt annat man kommer åt) och konstaterade att jag var öppen 2 cm. Hon pillade lite på knoddens huvud också, med resultat att den drog sig tillbaka, ännu högre upp.

Nu kommer den aldrig att vilja komma ut.

Ett barn var beställt, tack!

Mamma berättade att hennes faster, som väntade sitt första barn på trettiotalet, helt sonika hade åkt till sjukhuset på BF-dagen och satt sig i väntrummet.
Hade hon värkar eller ont? frågade personalen.
Nä, inte alls, svarade faster.
Vad gjorde hon då där? undrade de.
Ja, hon skulle ha barn idag. Det var ju det datumet de sagt.

Jag borde ha gjort samma sak igår.
Kan bebisen envisas så kan jag det också.