Allt gnäll om stor mage, trötta fötter (med vidhängande blivande mamma) och åderbråck är ändå värt det när man känner lilla livet knöla runt därinne.
Häromnatten vaknade jag av att jag låg på sidan med ena handen under magen. Och i handen vilade en liten fot. (Ja, i ärlighetens namn kan det ha varit en hand, en armbåge, ett knä eller annan kroppsdel, men fot låter finare.)
Då insåg jag vad som väntar. Och hur otroligt mycket jag längtar efter att möte lill*n därinne, öga mot öga.
Häromdagen stötte jag på en branschkollega och hennes bedårande lilla bump. När skulle hon ha, tro? Den sjätte … oktober – inte december eller kanske januari, som jag trodde. Nädå, en vecka före mig och med en minimage det knappt fick plats en babychichuahua i.
”Jag började ha mammakläder för en vecka sedan”, kvittrade hon glatt och svassade iväg i slitsad pennkjol och stilettklackar. Kvar stod jag i ett bomullstält, svullna vrister och med minnet av mina första mammabyxor, inköpta i vecka 16.
Och imorse skulle jag ta på mig ovan nämnda mammabyxor fick jag givetvis dem inte över magen. De var mina lite finare byxor och eftersom jag inte vill köpa nya nu. Och inte trodde jag väl då att magen skulle växa ur allt trikåtyg och stretch? Nä, jag trodde - ok, då, hoppades - att min mage skulle vara betydligt mer lik hennes än min egen muminbuk.
Men varför görs inte mammabyxor som kan växa med magen? Visst att jag gått upp några kilon även kring lår och höfter, men jag är fortfarande samma storlek som ogravid. Men nu med mage.
Jag får väl sjava runt i jeans tills knodden kommer ut. Kollegan kommer säkert att nysa ut en liten unge och vara tillbaka i stuprören innan löven faller.
Bitter, moi?
Kommer ni ihåg Stephen Kings bok om mannen som sov mindre och mindre för varje natt som gick och långsamt höll på att bli galen?
Tja, ungefär sådär känner jag det.
Klockan 23.30 igår vaknade mannen av att jag stod upp i sängen och bankade med sopkvasten i taket, fly förbannad. Vad hade hänt?
Jo, det hela började i fredags. Jag skulle på helgkonferens på Stenungsbadens Yacht Club (jo, jag tackar) och såg fram emot en skön helg med intressanta föredrag, varma bad i badkar, sovmornar och smarriga hotellfrukostar.
Verkligenheten var dock en helt annan. Hotellrummet var lika litet som en fängelsecell (sans snygg cellkamrat som Scofield)och obetydligt mer ombonat. 
Badrummet innehöll dusch, toalett, handfat och väggfast duschcrèmehållare. Och det var lyhört. Alla steg i korridoren hörde jag, alla spritstinna kommentarer – både utanför fönstret och utanför dörren. Hela natten. Dessutom fanns det inte varmvatten, däremot ett överflöd av kärlekskranka och högljudda personer i varierande grad av påklädnad. På det hela taget var det en stationär Finlandsfärja – utan taxfreebutik.
Under hot om att omedelbart lämna skutan, förlåt, stället, fick jag ett nytt, betydligt större rum – fortfarande utan badkar – men skadan var redan skedd. Jag gjorde vad vilken höggravid kvinna som helst skulle gjort – jag ringde mamma. Som tur är var hon i Göteborg, hade inga helgplaner och tog gärna emot dottern för lite ompyssling.
Väl hemma i Stockholm igår kväll var jag utmattad. Även om jag sovit nio timmar hos mamma, hade jag ändå inte återhämtat mig. Jag låg i sängen och försökte sova när den nyinflyttade grannen ovanför satte igång och spelade hårdrock på högsta volym. Man spelar inte hårdrock i sitt sovrum om man är över 20 år. Inte halv tolv en söndagkväll i alla fall. Så jag hämtade kvasten, klättrade mödosamt upp i sängen och försökte banka kraftfullt i taket. Det gick sådär.
Mannen satte sig upp, tittade på mig och sa åt mig att ta det lugnt. Ta det lugnt? Förstod han vilken kraftanstränging som krävdes för att rulla ur sängen, hämta kvasten och dunka i taket?
Och det krävdes några djupa profylaxandetag för att inte sopa till honom.
Fysiskt mår jag bra, förutom den där stora bulan mitt fram som är i vägen överallt - i sängen, i klädväg, i hissar, på t-banan och på jobbet.
Den är rund för det mesta, men ibland lägger sig skrutten på tvären och magen ser helt fyrkantig ut.
Den matchar höstens nya boxform på kläder...
Jag har shoppat så mycket att jag maxat två kreditkort och sålt av så många aktier att jag antagligen orsakat Stockholmsbörsens nedgång på egen hand. Har jag gått från njutningsfull, men likväl måttfull, shoppare till ett fullt utvecklat fall av shopoholic utom all kontroll på några futtiga månader? Och i så fall - varför?
Väninnans teori är att jag nu när jag inte får ta en AW-drink är min idé av happy hour en liten shoppingtur efter jobbet. När jag shoppar är det i själva verket mitt undermedvetna som tar sig en liten champagne cocktail. 
Det låter ju fullt logiskt. Och sunt.
Ähum.
Imorse pinnade vi iväg till mödravården igen. Ja, mannen älgade, jag pinnade. ”Du ser så rolig ut”, sa han kärleksfullt. ”Du ser ut som en liten boll med små smala ben. Som en huvudfoting, men med mage istället.”
Ja, det är nog dagens sanning. Jag ser ut som Mike Wazowski, fast med två ögon. Och något mindre grön. Och maken är inte riktigt lika pälsbeklädd som Sulley. 
Magen stretar mot maxpunkten på tillväxtkurvan. Efter lite klämmande på magen trodde barnmorskan inte att det är en jättebebis, snarare är det mycket vatten som skvalpar runt därinne.
”I mean, what's the bloody point”, tänkte jag, precis som Basil Fawlty, ”att vara så här stor om det bara är vatten?”.
Tills väninnan förnuftigt påpekade att mycket fostervatten är att föredra framför en jättebebis när det är dags att föda.
En mycket bra poäng.
Som om det inte vore traumatiskt nog att växa ur hela sin garderob på några månader, nu börjar det gå upp för mig att man inte direkt skuttar i sina skinny jeans en vecka efter man fött barn.
Väninnan bidrog med en berättelse ur verkliga livet 6 veckor efter
förlossning:
Promenad på Katarinabangata, med nyblivna mamman iförd jeans
och svart tröja med röd barnvagn framför passerar tre fyllon på en parkbänk som samtalar med varandra.
Fyllo 1 (man): ”Guuud stackars flicka hon har precis fått en nyfödd bebis och nu ska ha hon ha en till!!!!”
Fyllo 2 (man): ”Äh, hon är bara fet.”
Fyllo 3 (kvinna): ”Men korkskallar. Tror ni magen drar i hop sig på en gång?! Va?!”
Några sekunders eftertänksamhet.
Fyllo 2 (man): ”Äh, hon är bara fet.”
