Navelskådande del 1

Jaha, så är man i sjätte månaden. Det känns rejält på något vis.
Igår när jag stod och berättade för vännen i New York att vi inte kan komma till deras bröllop i Aten i slutet av augusti, pillade jag mig lite förstrött i naveln. Eller snarare, det som fram tills nu varit min navel. Istället för att vara en djup grop mitt i magen är det knappt en liten urgröpning. Jag blev så paff att jag kom av mig helt och bara glodde ner.

Hela min mage har liksom exploderat! Naveln hotar att ploppa ut vilken dag som helst. Jag fattar inte hur jag ska gå 3,5 månader till? Jag kommer att gå till väders som en spärrballong långt innan beräknad förlossning.

Dessutom beslöt jag mig för att testa mannen igår. Jag frågade honom vilken vecka jag var i.
"Eh, 22" svarade han, något tvekande.
När jag svarade 24 (ja, 25 idag) såg han rätt glad ut, men kom tillbaka någon minut senare.
"Hur många veckor är det allt som allt?"

Syskon! Redan?

Prada ringde från London och sa att babyn nu var lagad och väntade på upphämtning.
Pappa kan visserligen fixa det i slutet av månaden, men jag försöker övertyga mannen att skicka DHL att hämta den.

Dessutom fick den ett syskon igår. Jodå, jag slog till på en Chanelväska!
Jag har faktiskt inte sett väskan än, bara en snabb glimt i butiken. Det exemplaret jag besudlade med mina svettiga små fingrar förpassades till de bakre regionerna och ett nytt exemplar togs fram.

Än så länge ligger väskan tryggt inlindad i silkespapper, inpackad i vacker kartong, ombunden av sidenband och innesluten i kameliaprydd påse. Den ska öppnas och under högtidliga former välkomnas som familjemedlem. Men den finns där, det vet jag. Jag såg nämligen dess nätta form och karaktäristiska kedja när den passerade genom röntgenapparaten på flygplatsen.

Ultraljud för en väskbaby, helt enkelt.

Tänk på procenten

Jag är en livsnjutare och partypingla av stora mått. Eller var. Just nu tar jag en liten paus.
Det är jobbigt att njuta av livet om det inte inkluderar ett rejält glas rött då och då. Eller att inte få dricka ett glas champagne - som är det jag saknar mest.

Nu – efter fem månader– har jag blivit detoxad (det är ju några års pimplande som ska vänjas av med) och smuttar rätt förnöjt på de drinkar maken blandar åt mig.

Jag har testat mig igenom Systembolagets hela sortiment av alkoholfritt (nåja, någon lite promille hit och dit finns ju med) och kan rapportera att det finns en del hittar och en hel del missar. Tänk att några procent alkohol kan göra så mycket för smaken! Att ta bort det får mig att inse vilken smakbärare alkohol är och vin utan det är bara sur och unken druvjuice.

Så strunta i det avalkoholifierade vinet. Det smakar för det mesta bara urvattnad vinäger.

Några fullt funktionella alternativ är istället:
Förematendrink: Sanbitter och färskpressad apelsinjuice.
Eller ginger ale (ännu hellre ginger beer) med mynta och färskpressad lime.

Till maten: alkoholfri öl. Bäst är Jever Fun, Carlsberg eller Birra Moretti.
Alternativt bubbevatten som San Pellegrino, med mycket is och citron i.

Särskilda tillfällen: Billabong Brut, det alkofria bubbel som smakar överlägset bäst.

När alla andra dricker rosé: Maison Rosé, alkofritt mousserande rosé. Smakar nästan(nåja) som the real thing.

Men det bästa av all är att vi tar med oss en flaska Jacques Selosse till BB och kommer hem med en bebis.



Kom till mamma...

Förnekelse är en flod i Egypten, visst är det det

Jag kan inte ens tänka på förlossningen. Jag tror inte att jag har förlossningsskräck. Snarare förlossningsoförstående med en gnutta förnekelse.

Att lilla parveln ska ut - samma väg som den kom in - är något jag enligt min mor deklarerade som oönskat redan när jag var sex år och precis fått en liten bror.

"Jag gillar inte hur de kommer ut", är visst den exakta frasen som svar på frågan om jag ville ha egna barn någon dag. Och jag känner samma sak sådär trettio år senare. Att ligga blottad, blodig och med djävulska smärtor har jag svårt att se något fint i.

Allt snack om att "ja, men det är en sådan positiv smärta" eller "det är helt naturligt, vi är gjorda för det" må vara sant, men det hjälper inte mig.

Och nej, jag har inte gått någon ”föräldrautbildning” eller profolyaxkurs än. Det kanske blir bättre då.

Till dess tänker jag på annat.

Bugaboo-hoo

Jag trodde att habegäret efter limited-edition-prylar inskränkte sig till elektronik, typ mobiltelefoner, och, i min värld, skönhetsprodukter. Knappast barnvagnar.
I åratal har jag varje säsong oooh:at och aaaah:at och tryckt den nya begränsade upplagan av Diorläppglans eller Chanelögonskuggor till min barm.

Nu vill jag ha en limited edition Bugaboo Denim.




Tyvärr går inte ens den lilla vagnen in i vår mikroskopiska hiss. Morr.

Det är för att hon äter så ofta på McDonalds, förstår du

Igår åt vi middag med amerikanska vänner. Jag var klädd i smickrande svart och extra höga klackar och kände mig mycket chic – om än lite svullen runt vristerna. Bulan var inte uppenbar framifrån, men syntes med alla önskvärd tydlighet i profil.

När vi var klara och skulle gå hem frågade väninnans dotter sin mamma lite diskret:
”Mommy, why is her stomach so big?”

Mommy höll på att skratta på sig och sa åt sin dotter att så får man minsann inte säga. Jag frågade genast mommys bror the lawyer om man kan bli stämd för ett sådant yttrande. Leende (och förmodligen sanningsenligt) svarade han att visst man man nog det.

Allt medan den lilla elvaåringen såg mer och mer generad och besvärad ut.

Kanske läge att berätta för henne om blommor och bin?

Bord för tre, tack

”Är ni ensam?” frågade servitrisen.
Väninnan var lite försenad och jag hade precis slagit mig ned.
”Eh, nä, vi är två”, svarade jag och tänkte ja, två är vi ju minsann redan, vi bara väntar på den tredje.
Nu börjar jag inse att vi inte är två hemma, vi är tre. Eller åtminstone är jag två och mannen en.
Och jag vinner alla omröstningar med kvalificerad majoritet.