Nu du, Em, nu är det frågestund!
Hur var det att ha en så jobbig förlossning?
Min förlossning var inte alls jobbig. Javisst, den tog lång tid. Och jag kräktes konstant. Men värkarna var inte så smärtsamma och jag till och med charmade personalen genom att vara på så gott humör. Eller så skrattade de bara åt mina lustgasframkallade lustigheter.
Och dessutom - när man föder barn (och efteråt) får man knark. Det är först när man lämnat BB (och morfinet) som det blir jobbigt.
Vad är det bästa med att vara mamma hittills och vad har du upplevt som jobbigast?
De första två veckorna. Att ingen berättar om den känslomässiga bergochdalbanan man dagligen åker. Om de hemska tvångstankarna, som att man ska tappa/kasta ut barnet.
Och att sömnbrist inte har så mycket med antal timmar som sovits att göra– utan dem man missat och upptäcker först när man häller fil i teet, typ.
Det bästa är, inte helt otippat, barnet. När man får första leendet är man, för att citera Kerri Russel, inte en babyslav längre. Plötsligt är det värt alla nattvak, blöjmissöden, skriksessioner och kroppsliga förändringar. Varje leende är magiskt – det sopar bort trötthet och irritation i ett slag. Och när man sitter med en liten sömning bebis som borrar in sitt ansikte mot ens hals och slår små knubbiga armar om en, då bultar modershjärtat så att man tror att det ska sprängas.
Det bästa och sämsta i kombination är förhållandet till pappan. Det har simultant lyckats bli bättre och sämre. Bättre för att man blir nykär i personen som man skapat lilla miraklet med. Sämre för att två personer som båda lider av sömnbrist, är stressade och bor lite trångt redan (host host) verkligen går varandra på nerverna. Som en väninna sa – det borde vara förbjudet att skiljas de två första åren efter man fått barn.
Vilket känner du varit det mest överraskande eller mest oväntade med att bli förälder?
Att jag skulle ha så bra tålamod. Och att man kan känna så starkt för en så liten person man precis träffat. Att man inte kan sluta titta på och förundrats över det lilla mirakel man håller i.
Och att man funderar så mycket över livet – och döden. Jag blir livrädd att mina nära och kära ska råka ut för något.
Bästa rådet?
Det går över.
Kan användas som svar på allt. Som i:
”Jag blir galen, mitt barn sover jättedåligt!”
”Ingen fara, det går över”
eller
”Jag är helt utsövd, mitt barn sover åtta timmar i sträck.
”Vänta bara, det går över.”
Jaja, den sistnämnda kommentaren är inte så poppis. Men den är sann, det har jag lärt mig av bitter erfarenhet.
