Constant craving...

... är inte bara kd langs bästa låt, utan en oerhört korrekt beskrivning av mitt tillstånd. Alla frågar om jag har cravings. Syns det att jag äter tvångsmässigt? Uppenbarligen.

Mina cravings varierar vilt. Några saker håller i sig en längre period, andra är mer övergående. En del, som champagne, kan jag ju inte ge efter för. Andra är sjukt svåra att få tag på. Men här är min topp åtta-lista, bestående mest av amerikansk skräpmat och franska kulinariska fullträffar:

Twizzlers med jordgubbssmak. Inte körsbär, inte lakrits. Tyvärr ofta slut på lokala livsmedelsbutiken. Ska be någon importera en låda eller fem åt mig från USA.


Macaroons från Ladurée. Alla får tjata om Fauchon och Pierre Hermé bäst de vill. Ladurée har godast macaroons och allra, allra godast av dem alla är caramel avec fleur de sel. Mmmmmmmmm…..




Rosa grapefrukt. Jag måste äta en halva varje morgon. Och kära syster, det är ett oskick att förvara dem i kylen. Det gäller för i stort sett all frukt, för övrigt.





QP från McD. Har redan avhandlats, men är också ett måste minst en gång i veckan.



Tarte tatin. På äpplen, inte fikon, persikor eller andra undermåliga fruktsubstitut. Inget tjafs, bara gyllene, knäckiga äpplen med en tunn smördegsbotten.




Kolaglass, alltså caramel avec fleur de sel. Ska experimetera fram ett recept i sommar. Serveras annars på en liten krog i St Jean i södra Frankrike, tillsammans med den godaste tart tatinen jag ätit. Eller på Berthillon
i Paris.




Fikonyoghurt. Har iofs varit min favorit även i som ogravid, men nu har längtan stegrat sig. Om några futtiga veckor får jag äta det dagligen!



Ekologisk lakrits med havrekli. Kombinera nytta med nöje, så att säga. Märket Biofood är toppen och finns i hälsokosthandeln.


Nä, nu är jag så hungrig att jag måste gnaga på en müslibar och låtsas att det är en macaroon.

Haute mama(n)

Salma Hayek är i mina ögon en av världens vackraste kvinnor. Rejält med former, skön attityd och en blick som bidrar till den globala uppvärmningen.

I slutet av sommaren (?) ska hon bli mamma och hon frodas verkligen i rollen som gravid gudinna.


Salma för en månad sedan

Med en pojkvän som François-Henri Pinault, chef för PPR med mäktiga märken som Gucci, YSL, Stella McCartney och Balenciaga under bältet, borde det inte finnas någon ursäkt för att inte se fabulous ut under varenda sekund på smällen.

Tänk att kunna be Tom Ford skapa lite mammakläder åt sig (nä, förresten, med hans märkliga syn på kvinnor skulle det bli knasiga kläder. Hellre Stella då) eller få en specialdesignad YSL-skötväska ("Le Bebe)".

Och jag vill inte ens tänka på vad Salma får för push present. Nämnde jag att Boucheron ingår i lyxkonglomeratet?

Under det ljuslila täcket…

Fram tills nu har jag varit helt ointresserad av babyprylar.
Men när jag igår bara råkade kikade på lite Coachväskor snubblade jag över de här ljuvliga sakerna, med den ännu mer underbara motiveringen:
”Help baby develop an appreciation of luxurious cashmere early on…”

Haha, brås baby det minsta på sina föräldrar kommer det inte vara några som helst problem för den att anpassa sig till ett liv draperat i kashmir.





Åååh, man vill ju bara ha! Men åååh, så otroligt könsstereotypt att de bara finns i rosa och blått.
Lilla livet kan få halsduken i en färg och mössan i en annan, för att riktigt förvilla nyfikna tanter och farbröder.

Fotfantasier

Precis som en rar väninna skulle jag behöva en tam babian för att knäppa mina skor nu (och lite allmän handräckning hemma). Det börjar bli svårare och svårare att böja sig ner och priset för ett par söta, snörade skor är ofelbart halsbränna och yrsel. Hur ska det gå i oktober när man inte kan hasa omkring i flipflops längre?

Pedikyr har jag nästan gett upp allt hopp om, eftersom mina graviditetshormoner får nagellacket att lossna på en kvart. Det jag vill ha är skön massage av svullna fossingar. Som tur är har jag faktiskt fått löfte från ett nagelvårdsställe att få enbart fotmassage där eftersom makens hårdhänta behandling är mer terror än terapi.
Men det är klart, lite lack är piggar ju upp, även om jag snart inte kan se mina tår överhuvudtaget.

Jag kommer ihåg favoritscenen i Bull Durham. Först vilar kameran vid Susan Sarandons extatiska ansiktet, för att sedan långsamt följa kroppen söderut och vi får se henne lustfullt ligga och vrida sig i en säng. Vid fotändan sitter Kevin Costner mellan hennes särade ben – och målar hennes tånaglar.

Never gonna happen hemma.



"Aaah, min sköna, en blodröda nyans skulle passa ditt passionerade sinne"

Navelskådande del 1

Jaha, så är man i sjätte månaden. Det känns rejält på något vis.
Igår när jag stod och berättade för vännen i New York att vi inte kan komma till deras bröllop i Aten i slutet av augusti, pillade jag mig lite förstrött i naveln. Eller snarare, det som fram tills nu varit min navel. Istället för att vara en djup grop mitt i magen är det knappt en liten urgröpning. Jag blev så paff att jag kom av mig helt och bara glodde ner.

Hela min mage har liksom exploderat! Naveln hotar att ploppa ut vilken dag som helst. Jag fattar inte hur jag ska gå 3,5 månader till? Jag kommer att gå till väders som en spärrballong långt innan beräknad förlossning.

Dessutom beslöt jag mig för att testa mannen igår. Jag frågade honom vilken vecka jag var i.
"Eh, 22" svarade han, något tvekande.
När jag svarade 24 (ja, 25 idag) såg han rätt glad ut, men kom tillbaka någon minut senare.
"Hur många veckor är det allt som allt?"

Syskon! Redan?

Prada ringde från London och sa att babyn nu var lagad och väntade på upphämtning.
Pappa kan visserligen fixa det i slutet av månaden, men jag försöker övertyga mannen att skicka DHL att hämta den.

Dessutom fick den ett syskon igår. Jodå, jag slog till på en Chanelväska!
Jag har faktiskt inte sett väskan än, bara en snabb glimt i butiken. Det exemplaret jag besudlade med mina svettiga små fingrar förpassades till de bakre regionerna och ett nytt exemplar togs fram.

Än så länge ligger väskan tryggt inlindad i silkespapper, inpackad i vacker kartong, ombunden av sidenband och innesluten i kameliaprydd påse. Den ska öppnas och under högtidliga former välkomnas som familjemedlem. Men den finns där, det vet jag. Jag såg nämligen dess nätta form och karaktäristiska kedja när den passerade genom röntgenapparaten på flygplatsen.

Ultraljud för en väskbaby, helt enkelt.

Tänk på procenten

Jag är en livsnjutare och partypingla av stora mått. Eller var. Just nu tar jag en liten paus.
Det är jobbigt att njuta av livet om det inte inkluderar ett rejält glas rött då och då. Eller att inte få dricka ett glas champagne - som är det jag saknar mest.

Nu – efter fem månader– har jag blivit detoxad (det är ju några års pimplande som ska vänjas av med) och smuttar rätt förnöjt på de drinkar maken blandar åt mig.

Jag har testat mig igenom Systembolagets hela sortiment av alkoholfritt (nåja, någon lite promille hit och dit finns ju med) och kan rapportera att det finns en del hittar och en hel del missar. Tänk att några procent alkohol kan göra så mycket för smaken! Att ta bort det får mig att inse vilken smakbärare alkohol är och vin utan det är bara sur och unken druvjuice.

Så strunta i det avalkoholifierade vinet. Det smakar för det mesta bara urvattnad vinäger.

Några fullt funktionella alternativ är istället:
Förematendrink: Sanbitter och färskpressad apelsinjuice.
Eller ginger ale (ännu hellre ginger beer) med mynta och färskpressad lime.

Till maten: alkoholfri öl. Bäst är Jever Fun, Carlsberg eller Birra Moretti.
Alternativt bubbevatten som San Pellegrino, med mycket is och citron i.

Särskilda tillfällen: Billabong Brut, det alkofria bubbel som smakar överlägset bäst.

När alla andra dricker rosé: Maison Rosé, alkofritt mousserande rosé. Smakar nästan(nåja) som the real thing.

Men det bästa av all är att vi tar med oss en flaska Jacques Selosse till BB och kommer hem med en bebis.



Kom till mamma...

Förnekelse är en flod i Egypten, visst är det det

Jag kan inte ens tänka på förlossningen. Jag tror inte att jag har förlossningsskräck. Snarare förlossningsoförstående med en gnutta förnekelse.

Att lilla parveln ska ut - samma väg som den kom in - är något jag enligt min mor deklarerade som oönskat redan när jag var sex år och precis fått en liten bror.

"Jag gillar inte hur de kommer ut", är visst den exakta frasen som svar på frågan om jag ville ha egna barn någon dag. Och jag känner samma sak sådär trettio år senare. Att ligga blottad, blodig och med djävulska smärtor har jag svårt att se något fint i.

Allt snack om att "ja, men det är en sådan positiv smärta" eller "det är helt naturligt, vi är gjorda för det" må vara sant, men det hjälper inte mig.

Och nej, jag har inte gått någon ”föräldrautbildning” eller profolyaxkurs än. Det kanske blir bättre då.

Till dess tänker jag på annat.

Bugaboo-hoo

Jag trodde att habegäret efter limited-edition-prylar inskränkte sig till elektronik, typ mobiltelefoner, och, i min värld, skönhetsprodukter. Knappast barnvagnar.
I åratal har jag varje säsong oooh:at och aaaah:at och tryckt den nya begränsade upplagan av Diorläppglans eller Chanelögonskuggor till min barm.

Nu vill jag ha en limited edition Bugaboo Denim.




Tyvärr går inte ens den lilla vagnen in i vår mikroskopiska hiss. Morr.

Det är för att hon äter så ofta på McDonalds, förstår du

Igår åt vi middag med amerikanska vänner. Jag var klädd i smickrande svart och extra höga klackar och kände mig mycket chic – om än lite svullen runt vristerna. Bulan var inte uppenbar framifrån, men syntes med alla önskvärd tydlighet i profil.

När vi var klara och skulle gå hem frågade väninnans dotter sin mamma lite diskret:
”Mommy, why is her stomach so big?”

Mommy höll på att skratta på sig och sa åt sin dotter att så får man minsann inte säga. Jag frågade genast mommys bror the lawyer om man kan bli stämd för ett sådant yttrande. Leende (och förmodligen sanningsenligt) svarade han att visst man man nog det.

Allt medan den lilla elvaåringen såg mer och mer generad och besvärad ut.

Kanske läge att berätta för henne om blommor och bin?

Bord för tre, tack

”Är ni ensam?” frågade servitrisen.
Väninnan var lite försenad och jag hade precis slagit mig ned.
”Eh, nä, vi är två”, svarade jag och tänkte ja, två är vi ju minsann redan, vi bara väntar på den tredje.
Nu börjar jag inse att vi inte är två hemma, vi är tre. Eller åtminstone är jag två och mannen en.
Och jag vinner alla omröstningar med kvalificerad majoritet.

Imse, vimse gravid

Man blir lätt lite graviditetssnurrig.
Som till exempel förra veckans sinnesförvirrade konversation mellan mig och mannen på msn:

m säger: är detta du?
h säger: vad?
m säger: bloggen?
h säger: ja. hur hittade du den?
m säger: har den funnits länge?
h säger: nä
m säger: va?
h säger: någon vecka
m säger: hittade vad?
h säger: bloggen?
h säger: hur hittade du bloggen?
m säger: du skickade en länk????
h säger: ah
h säger: trodde jag skickade den till xxxx.
m säger: är du full?

Mat och magen

Det finns vissa saker man inte bör äta när man är gravid. Några är helt logiska, några kan man läsa sig till på Livsmedelsverkets hemsida. All ost som säljs förpackad i svensk dagligvaruhandel är pastöriserad, om det inte uttryckligen står något annat. Till exempel.
Tonfisk kan man säkert äta någon gång, det är vid upprepad konsumtion man riskerar att få i sig för mycket kvicksilver. Och så vidare.
Sunt förnuft kommer man långt på. Är man osäker så kan man ju alltid fråga.

Aaaah, brie de meaux! Härligt, härligt, men (potentiellt) farligt, farligt

När det gäller mat finns en sådan rädsla bland en del gravida att de inskränker sina liv och sina vanor och hysteriskt dissekerar all mat innan de äter den. Om de ens äter mat de inte lagat själva.

Exempel 1: en dansk gravid bekant blev halvt hysterisk eftersom inga affärer sålde pastöriserade ägg till chokladmoussen hon skulle göra. Tanken att det inte säljs några pastöriserade ägg eftersom man kan äta råa ägg här hade inte slagit henne...

Exempel 2: väninnan var på middag nyligen där huvudrätten var en kyckling med chèvrecrème. En gravid gäst blev inte bara helt galen över att värdparet med flit försökte ha ihjäl hennes ofödda barn, hon tvingade dessutom värdinnan att slänga hennes mat, diska tallriken och lägga på ny sallad och kyckling.

Jag tror inte att middagsinbjudningarna kommer att regna över henne i fortsättningen.

För att få present måste man prestera

När man väl klämt fram en unge är det läge för en present.
Min mormorsmor, som hade en väldigt snäll man, fick en stor solitärring av honom när hon födde mormor. Men eftersom det kom en bebis till, en liten tvillingsyster (vilka överraskningar som väntade innan ultraljudet fanns!), fick mormorsfar snällt bege sig till den lokala juveleraren igen för att köpa ännu en ring. Med något mindre sten den här gången.

Det har liksom inte funnits ett bra namn på det här, förrän jag häromdagen snubblade över den amerikanska termen:
Push present.
Klockrent!

Jag har redan börjat fundera över vad jag ska önska mig och jag har sagt åt mannen att börja spara.

Hans svar var rätt förutsägbart.
”Men jag då?”

Den dagen du drar en enkilos lammstek genom höger näsborre ska du också få en present, älskling. Jag lovar.



Klara, färdiga, dra

Modemammamysterium

Jag fascineras av modemänniskor med mage som hävdar att de minsann inte köpt mammakläder. Möjligtvis ett par byxor. På sin höjd.

Hur gör de då, undrar jag bara?

De har köpt vanliga kläder en storlek större.

Igen – hur gör de då?

Visserligen tenderar modemänniskor att vara långa och smala, inte små och kurviga som jag. Då är det kanske lättare att gå upp en storlek, medan jag – empireskärning eller inte – brottas med en allt större byst och hopplös passform på det mesta som inte är mammafierat.

Och vem vill ha en garderob som (förhoppningsvis) är en eller två storlekar för stor 6-9 månader EFTER förlossningen? Då köper jag hellre mammakläder som är anpassade för lite extra tits & tummy. Dessutom är det större chans att jag är i princip ensam om en H&M-mammaklänning än en vanlig H&M-klänning, som ju görs i mycket större upplaga.

Annars är svindyra accessoarer ett säkert sätt att hotta upp (oftast svarta) basplagg.

Som Hermèsskärpet som fick följa med hem häromdagen...

Nästan lika fint som mitt med guldspänne

Kan vi inte bara se om "När Harry mötte Sally?"

Tre filmer man inte ska se om man är gravid:
1. Rosemary’s baby
2. The Omen
3. Alien



Mia, mycket stylish på smällen och i snygg Sassoonklippning, har ingen aaaaaning om vad som väntar.

Och de är hejare på att arrangera blommor också

En kompis kompis var på en middag där en amerikansk kvinna uttryckte sin beundran över hur progressivt och liberalt Sverige var och hon var särskilt fascinerad över ”all the gay nannies” hon såg i huvudstaden.

Vår bekant fick förklara att män i Stockholm tenderar att både vara välklädda och pappalediga.

Dagens citat – läser du det här, pappa?

"It sometimes happens, even in the best of families, that a baby is born. This is not necessarily cause for alarm. The important thing is to keep your wits about you and borrow some money."

~ Elinor Goulding Smith